Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att citera ett uttryck i tidskriften av 1874. Och striden
gäller för Camilla Collett, i motsats mot Fredrika Bremer
och Esselde men i en viss grad i samklang med Georges
Sand, främst den gifta kvinnans ställning, det centrala är
förhållandet mellan man och kvinna.
Den lilla uppsatsens öde synes emellertid ha haft en
symptomatisk betydelse för Camilla Collett. Uppriven av
allt motstånd och all hånfull köld hemma i Norge, där hon
redan kände sig som en bannlyst, hade hon hoppats på
villigare erkännande i broderlandet. Fåfäng underhandling
med en förläggare och väl även i sin mån Esseldes tvekan
framkallade en stämning av nedbrutenhet. »Ak, nu giver
jeg mig, jeg kan ikke me re», utbrister hon i en liten biljett
till Dietrichson, innan hon lämnade Stockholm.
Ytterligt ömtålig, kände hon sig också enbart sårad av
en dock i det hela mycket erkännande, delvis beundrande
essay över hennes författarskap i tidskriften följande år.
Ömtåligheten, som vibrerar i varje tonfall i ett långt brev
till Dietrichson, skärptes av hennes antagande att Esselde
skrivit artikeln. »Der er helt igjennem i denne Anmeldelse
noget. jeg vil kalde ikke ret serligt, den gjor Indtrykket
af at hun i Grunden gjerne vilde mig tillivs, men ikke ret
tor. . . Derfor virker selv det Rosende i den
uveder-kvaegeligt». skriver hon och utbrister med bitterhet:
»Alt-saa dette er min Hilsen fra Kvinderne, fra dem jeg strider
og lider for! Hvad kan jeg saa vente af Masndene!»
Djupaste grunden till Camilla Colletts ömtålighet låg helt
visst däri, att hon innerst inne måste ge kritiken rätt, att
diktaren i henne av omständigheternas makt tvingats att
stå tillbaka för reformatorn. Men kanske hade hennes
ord fatt mindre bitter klang, om hon vetat, att den som
fört pennan ej var Esselde, utan hennes unga medarbetare
Ellen Key.
Tidskrift för hemmet följde sedermera i
korrespondensartiklar och redaktionella inlägg med varmaste erkännande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
