Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag är ännu mer än förr öfvertygad om att jag icke
är polemiskt anlagd, utan att jag uteslutande har
förutsättningar att bli en historieförtäljare. Det är det rent
menskliga som intresserar mig, det som känner och lefver;
åsigterna dra mig icke med.»
I dessa ord understryker Victoria Benedictsson ännu en
gäng mot slutet av sin Stockholmsvistelse sitt oberoende
av alla partier. Och från den ståndpunkten utgår hon allt
framgent i sin beröring med Esselde, en beröring som båda
voro angelägna att underhålla.
Med sin vanliga energi gjorde Esselde allt som stod i
hennes förmåga för att underlätta arbetsvillkoren för Ernst
Ahlgren. På försommaren 1886, då hon var i Stockholm,
klen och överansträngd, mellan sina resor för
flickskole-kommittén, grep hon sig t. ex. an med att försöka
intressera tidskriftsredaktörer och förläggare att skicka den
framstående författarinnan nyutkommen litteratur — något som
åtminstone i ett fall lyckades. Det var också Esselde, som vid
samma tid, under några dagars samvaro med Fredrika Limnell
ute på Lyran, förstod att väcka sin gamla väns intresse
för Ernst Ahlgren och sålunda framkallade det »anonyma
honorar», som så mycket gladde författarinnan genom att
sätta henne i stånd att ordna åt sig ett arbetsrum efter
sitt sinne. I ett senare brev talar nämligen Esselde om en
okänd vän, »som haft stor glädje af de små öfverraskningar
hon gjort dig», och fortsätter: »uppslaget till dem var att jag
i somras visade henne ett bref från dig».
Från hösten 1886 började Ernst Ahlgren vistas längre
tider i Köpenhamn och kom allt mer in i det litterära livet
där. Under arbetet på sin roman »Fru Marianne» och än
mer sedan den följande år kommit ut, började hon allt
tydligare inse, »hur det, att vilja stå utom partierna, är
mycket likt att få alla emot sig». »Och ändå» säger hon,
»står jag der ännu. Derför att min öfvertygelse icke låter
böja sig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
