Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de fordringar, som man kunde ställa på en god sonett. De
voro pittoreska, de voro skarpsinniga och överraskande, och
de liknade små välformade och lysande smycken. Hon
ämnade alltså införa dem i Dagny, de första fyra skulle
komma i nästa häfte.
Vidare frågade hon om jag inte hade skrivit annat än
sonetter och bad att få se mina andra dikter.
Och så till sist uttryckte hon en önskan att få göra
min personliga bekantskap och inbjöd mig för den skull
att komma till Stockholm under den snart tillstundande
julen och bo i hennes hem.
När jag hade genomläst dessa betydelsefulla rader ett
par tre gånger, släckte jag lampan och kröp opp i
soffhörnet för att gång på gång upprepa för mig själv, att jag
skulle få mina sonetter tryckta, att jag skrev pittoreskt, att
jag säkert ändå till slut skulle bli författare.
Mitt under min lycka ägnade jag många beundrande
tankar åt den, som hade skrivit brevet. Hurudan var
hon, som inbjöd en främmande människa till sitt hem
efter att endast ha läst några av hennes sonetter? Vilken
förmåga hon måtte äga att handla raskt och ingripande, och
vilket stort och modigt och kärleksfullt hjärta.
En månad senare, straxt på nyåret 1887, reste jag
också till Stockholm på grund av denna Esseldes inbjudan.
Jag kom till Centralstationen med tåget från Värmland
klockan tio på kvällen, och jag såg mig förgäves om efter
någon, som skulle möta mig. Till sist tog jag en droska
och gav kusken adressen: Fjällgatan 11. Han såg litet
undrande ut som om han aldrig förr hade hört talas om
en sådan gata, men en kamrat tillkastade honom en
upplysning, och vi gåvo oss i väg.
Det blev en åktur, som aldrig tycktes vilja ta ett slut.
Jag-höjde ibland på den djupt nedfällda suffletten för att se
vart det bar hän. Vi foro över Gustav Adolfs torg, över
Norrbro, utmed Skeppsbron fram till Slussen. Sedan bar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
