- Project Runeberg -  Sophie Adlersparre (Esselde). Ett liv och en livsgärning / II. /
232

(1922-23) Author: Sigrid Leijonhufvud
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Då jag inte hade något mer att läsa upp, frågade hon
mig, såsom jag redan har berättat i En saga om en saga, när
boken kunde bli färdig, varpå jag svarade, att det troligen
komme att dröja ett par år, då jag svårligen fick tid att
skriva den annat än på mellanterminerna.

Sedan bjöd jag henne farväl för denna gång. Nästa
dag vid middagstiden skulle jag resa söderut för att
fortsätta skolarbetet.

Men redan tidigt nästa morgon blev jag kallad till
Es-selde. Hon låg ännu till sängs, då jag kom. Hon hade
inte kunnat sova, hade legat och tänkt på mig och min
historia hela natten.

»Du måste skriva färdig din bok nu, då du är i gång»,
sade hon. »Försök att skaffa dig en vikarie, så att du kan få
tjänstledighet, så skall jag skaffa pengar.»

För tredje gången ingrep hon alltså avgörande och
väl-signelserikt i mitt liv. Jag lydde hennes råd, tjänstledighet
blev beviljad och i slutet av augusti var boken färdig.

Hon följde dess utveckling med det mest levande
intresse. Hon skrev råd och förmaningar och till sist, i slutet
av sommaren, satt hon tåligt och hängivet och lyssnade
till det färdiga arbetet.

När sagan kom ut i bokhandeln vid jultiden, fick den
ju inte det mottagande, som vi hade hoppats på, men jag
märkte aldrig, att hennes glädje över den minskades. Hon
tröstade och uppmuntrade mig och gjorde på allt sätt min
sak till sin egen.

Under de år, som följde, råkades vi mera sällan, men hennes
intresse och moderliga omvårdnad följde mig oförminskade.
Ar 1895, då Fredrika-Bremer-Förbundet firade
10-års-jubi-leum, kom jag på hennes kallelse till Stockholm. Jag fann
henne sjuk och så svag, att hon inte kunde övervara själva
jubileumsfesten. Hennes hälsa var dock vacklande sedan
långtid tillbaka, och det föll mig inte in, att jag då såg henne
för sista gången.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:11:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/asesselde/2/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free