Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur tvännes lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— det är ju dumt att gå och kasta bort sig,
resonuerade Nils bredt och flytande och stack
sin arm under Annas. Han blef alltid praktisk
och energisk, när lian erfor eggande glädje.
— Ser du det är just det, som är frihet,
detta att jag kan arbeta om jag vill, men när
som helst åter kasta bort det och börja bättre
saker, börja måla t. ex. — Ne-ej jag har funderat
mycket, ordade han förnuftigt, jag har mina
planer, jag känner värkligen målarlust, - och
så skulle vi väl ta ett tag, lilla flickan — liva?
— Ja, men nu ska vi också göra någonting,
Nils, strålade liou till, hur det är så — det där
släpet — det är släp.
— Naturligtvis! medgaf hau utan prut.
Du gyllene luft i nya världen, evigt
skänker du hägringar! Dock finnas människor, som
i ljuset af dem göra små storvärk.
De kände kärlek för det land, som väckte
dessa krafter i deras själar. För dem funnos
detaljer och jämförelser ej till. Luften, solen,
den hvita glansen, väldigheten, den kolossala
tanken — allt var ett stycke af den värld de
utvalt åt sig, och de öfverraskades af att finua
den så skön. De uppskattade öfverdrifvet
förtjänsterna, likt modern, som spårar
begynnande fägring i sitt fula, oansenliga barns an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
