Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenbelätet på Wisahickon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
låga fordon, förspända med hundar. Och medan
ännu segerskräuet från dalen fylde den doftande
morgonluften och ekade mellan lundens snår,
bröto rödskinnen upp, ledde dragarua ljudlöst
skogsstigen fram och kommo ut på de
obanade fälten i väster. Här följdes den buktande
Shougkillflodens strand i stigning mot flodens
aflägsna källor.
Endast Bidande Hjorten hade bibehållit
sin stolta, hånande uppsyn. Hans röst var för
ung, att någon skulle lyssnat därtill, men hans
sinne sjöd af bittert trots. Och oberörd af den
vilda brådskan gick han långsamt utom lägret
och stälde sig med korslagda armar tätt vid
dödslägret. Döda voro äfven hans moder och
broder och nu skulle himlens foglar hacka
sönder hans faders anlete, utan att ende sonen
finge sända pilen i banemannens hjärta.
Hvarför kunde han icke stanna här allena?
Om dagarna ville han dölja sig bland skogens
hemlighetsfulla snår och om nätterna smyga
ned i dalen för att skicka pilar, doppade i
orma-etter, in genom den hvita wigwams gluggar.
Redan hördes hundarna kring Röda Örnens
öfvergifna tält gläfsa oroligt. I skogen blef
stilla. Men i stillheten steg segerjublet lik en
våg, som växte i höjden med solen och blandade
Från det nya och gamla landet. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
