Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaffning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5749
Skaffning—Ska’gen.
5750
konferens i London i maj samma år
utfärdade ett ultimatum, vari dessa krav
fast-slogos och stipulerades, att även
leveranserna av kol och andra varor skulle
fortsättas. Svårigheter inställde sig snart, och
i aug. 1922 begärde Tyskland 2^ års
moratorium, samt senare på året en revision
av skadeståndssumman. Ett brittiskt
förslag framlades i jan. 1923 om utfärdande
av obligationslån och skadeståndets
sammanlänkande med de allierades
krigsskul-der. Frankrike höll fast vid den
fastslagna skadeståndssumman men ansåg ett
tvåårigt moratorium möjligt. Någon
uppgörelse träffades emellertid icke, och
Frank-rikg verkställde då sitt hot att ockupera
Ruhrområdet. Mot slutet av året tillsattes
en kommitté under ledning av general
Charles Dawes för att utreda
skadestånds-frågans läge och utarbeta en ny plan, och
dess rapport förelåg i april 1921 samt
antogs genom Londonavtalet i augusti
samma år. Enligt Dawesplanen skulle
Tyskland normalt erlägga 2% miljarder
guldmark pr år, varav 1 250 millioner från
tullarna, 660 mill. från
riksjärnvägar-na, 290 mill. från transportavgifter i
övrigt och 300 mill. från industrien. Ett
»väl-ståndsindex» skulle upprättas för att
kontrollera landets betalningskraft, och
ma-ximiannuiteten på 2% miljarder dollars
skulle tillämpas först efter fyra år. Under
Dawesplanens första år utgjorde Tysklands
betalningar 1 000,5 mill. guldmark. Under
andra året 1 060,2 mill., tredje året 1 280,7
mill. och fjärde året 1 670,8 mill. guldmark.
Fördelningen framgår av följande
uppställning för det fjärde årets betalningar:
Frankrike 892,5 mill., Storbritannien 367,1
mill., Italien 119,5 mill. och Belgien 108,6
mill. I augusti 1928 upptog Stresemann
vid förhandlingar med de franska
statsmännen Poincaré och Briand i samband
med Kelloggpaktens undertecknande
frågan om Rhenlandets utrymning
(Ruhr-ockupationen hade redan avvecklats) och
en revision av Dawesuppgörelsen, som för
övrigt ej fastslagit någon tidpunkt för de
tyska betalningarnas upphörande. En ny
expertkommitté kom till stånd under Owen
D. Youngs ledning, och dess skadestånds-
plan, den s. k. Young-planen, accepterades
efter två konferenser i Haag sommaren
och hösten 1929. Genom Young-planen
ned-bragtes skadeståndsbetalningarnas
matematiska värde till cirka 42 miljarder
guldmark, och genomsnittsannuiteten skulle
under de första 37 åren utgöra 1989 mill.mark.
Åren 1969—85 skulle annuiteterna inalles
uppgå till 1 630—1 683 mill. och 1986—88
till 897,8 mill. Varje annuitet skulle
uppdelas i två delar, en villkorlig och en
ovillkorlig, varav den förstnämnda skulle
erläggas endast om så kunde ske utan att den
tyska valutan därigenom sattes i fara.
Dessutom skapades en internationell
reg-leringsbank med säte i Basel, som fick till
uppgift att mottaga de tyska
betalningarna och förmedla deras överförande. Även
för de ungerska och bulgariska
skade-ståndsbetalningarna träffades särskilda
bestämmelser. Det bekymmersamma läge,
som följde med den allmänna
världsde-pressionens inträdande och särskilt
skärptes efter börskraschen i New York på
hösten 1929, gjorde det emellertid
omöjligt för Tyskland att fullfölja
betalningarna enligt Youngplanen. Genom president
Hoovers förmedling infördes i juli 1931 ett
ettårigt moratorium och en konferens i
Lausanne lyckades i juli 1931 uppnå
enighet om att praktiskt taget annullera det
tyska skadeståndet. Enligt
Lausanneupp-görelsen reducerades de tyska
betalningarna till tre miljarder guldmark, vilka
dock först efter tre år skulle betalas med
obligationer under förutsättning att dessa
kunde emitteras till en kurs av lägst 90
procent. Därmed hade skadeståndsfrågan,
under förutsättning av vederbörande
länders ratificering praktiskt taget bragts ur
världen.
Skaffning. Manskapsmåltid (å fartyg).
Skaft. Benämn, på anordningar å
vävstol, best, av vågräta ribbor (solvkäppar),
varemellan ett visst antal lodräta trådar
(solven) spännes. S. delar varptrådarna.
Skaftö. Socken i Göteborgs och Bohus
län (Orusts v. härad). 1 070 inv. (1932).
Ska’gen. Hamnstad i Danmark på n.
Jylland (Hjörring amt), landets största
fiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
