Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2173
Frankrike.
2174
narkiskt intresse omstörta den
republikanska författningen ha varit
utan framgång. Under fredsåren 1871—
1914 visade F. ett stort uppsving på alla
områden, och statsmakten har kraftigt
hävdats ej minst mot den kat. kyrkans
anspråk. En inre kris genomgick F. på
1890-talet med Dreyfusaffären, som ställde
vidsträckta områden av stats- och
samhällslivet under kritisk debatt men ock rensade
upp mycket tvetydigt. Under 1900-talet
växte nationalandan alltmer, ej minst i en
mot Tyskland skarpt riktad form och med
revanschtanken och ersättning för 1871 års
landförlust som mål. Vid världskrigets
utbrott slöto de franska partierna ett
inbördes stillestånd (Vunion sacrée) och
kabinettet Viviani utvidgades till en
nationell försvarsministär, som 1915 avlöstes av
en samlingsministär under Briands
ledning. Denna i sin tur avgick 1917, och i
nov. samma år bildade Clemenceau en
regering, som med hänsynslös energi förde
kriget till slut. Genom freden i Versailles
erhöll Frankrike Elsass-Lothringen, det
1911 förlorade området i Afrika och
mandat över Tyska Kamerun, halva Togo samt
Syrien. (Om fredsvillkoren i övrigt se V e
r-saillesfreden och Skadestånd
s-frågan). Clemenceau, som uppställde sig
som kandidat vid presidentvalet,
besegrades av Deschanel och drog sig besviken
tillbaka till privatlivet. Millerand inträdde
som regeringschef men övertog
presidentposten redan 1920 på grund av Deschanels
sjukdom, och Briand bildade regering på
grundval av det efter valen 1919
uppkomna nationella blocket. Förutom
återuppbyggandet av de under kriget härjade
områdena var skadeståndsfrågan regeringens
viktigaste problem, och en rad konferenser
(i Boulogne, Spa, London, Cannes, Paris
etc.) höllos utan att man lyckades komma
till något resultat. På
Washington-konferensen 1921—22 förpliktade sig
Frankrike att minska sin slagskeppsflotta
till samma styrka som Italiens, och på
våren 1922 minskades värnpliktstiden till 18
månader. Efter Canneskonferensen fick
Briand misstroendevotum (febr. 1922) och
efterträddes av Poincaré, som med bistånd
av Belgien i januari följande år lät
ockupera Ruhrområdet som pant för
skade-ståndsförpliktelserna. Åtgärden väckte
harm i Tyskland och ovilja flerstädes i
utlandet, och resultatet var dåligt.
Frankrikes finanser försämrades, och valutafallet
måste hejdas genom skattehöjningar och
tjänsteindragningar, som ledde till
regeringens fall efter valen 1924, då
vänsterpartierna (s. k. vänsterkartellen) fingo
majoritet i deputeradekammaren. Millerand
som aktivt främjat nationella blockets
politik, tvangs likaledes att avgå och
efterträddes av Gaston Doumergue. Den
radikale ledaren Herriot bildade kabinett, och
på en konferens i London 1924 antogs den
s. k. Dawesplanen, vilken reglerade
skade-ståndsbetalningarna, varefter Ruhrs
utrymmande påbörjades. Varken Herriots
eller Painlevés ministärer (den senare med
Caillaux som finansminister) lyckades dock
hindra valutafallet, och likaså var
förhållandet med Briands därpå följande
regeringar, som dock genom Locarnoavtalen
banade väg för bättre europeiskt samarbete
och minskade spänningen mellan
Frankrike och Tyskland. En ny ministär Herriot
(juli 1926) fick stanna endast två dagar,
varpå Poincaré framträdde som landets
och francvalutans räddare med en
regering, vari Briand, Painlevé och Herriot voro
medlemmar. Finanserna sanerades, och
valutans stabilisering legaliserades 1928.
Samma år undertecknades i Paris av
femton nationer den s. k. Ke 11 o gg-p akten,
varigenom kriget förklarades i akt, och
förhandlingar inleddes på nytt om en
slutlig reglering av skadeståndsfrågan och
Rhenlandets utrymning. Värnplikten
ned-sattes ytterligare till 12 månader. I nov.
1928 utträdde de fyra radikala ministrarna
ur Poincarés ministär, som i sitt
rekonstruerade skick kvarstannade tills den nya
skadeståndsuppgörelsen, den så kallade
Y o u n g-p 1 a n e n bragts i hamn 1929.
Även under följande år, under Briands,
Tardieus och Lavals regeringar, har
skadeståndsfrågan och i samband därmed
krigsskuldproblemet stått i förgrunden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
