- Project Runeberg -  Om auktion såsom medel att åvägabringa aftal / I. /
52

(1897) [MARC] Author: Tore Almén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

satser gällande enligt denna1 och andra anförda lagar, hvilka
omnämna försäljning af pant, som enligt de öfriga. Äfven
här skedde försäljningen af panten på borgenärens egen risk
och för hans räkning, så att för förhållandet mellan honom och
gäldenären värderingssumman allena var afgörande. I denna
åsigt bestyrkes man ytterligare vid det förhållande, att
Nehr-man2 i sin framställning af panträtten icke med ett ord
antyder, att helt andra grundsatser rörande sättet för dess
realisation skulle hafva gält enligt stadsrätt än enligt landsrätt.

I en af våra äldre lagar, nämligen Visby stadslag3, måste
deremot grundsatsen om panträttens realisation genom
försäljning antagas hafva varit gällande4. Dess bestämmelser äro för oss
af särskildt intresse derutinnan, att denna lag är den äldsta
förebilden till den moderna grundsatsen att i sjelfva det
före-skrifna sättet för försäljningen söka en garanti mot erhållande
af för lågt pris. Der stadgas nämligen, att lös pant skall inför
rätta uppbjudas och derefter hållas på torget uppenbarligen
fal i fjorton dagar; löses den ej af egaren före solens nedgång
den fjortonde dagen, varder den såld — till den, som under
det föregående förfarandet bjudit mest för densamma, synes
man vara berättigad att tillägga, då eljes föreskriften om
falhållande skulle varit ändamålslös5. Auktion var vid demia tid

1 Jfr. Schlyters edition af Magnus Erikssons stadslag, Köpm.B. 10
not 47 och 50, hvaraf framgår, att i vissa handskrifter stadgandet
åter-gifves på följande sätt: »Wardher eig sidhan then panter aterlöster, aghe
tha then panthen som handa mællom haffuer. Oc haffuj vaald egha æller
sælia hwem han vil æpter godhra manna mætzordhum» — — Denna
redaktion gifver ett tydligare uttryck åt den enligt vår mening riktiga
innebörden i stadgandet.

2 Nehrman (Inledning til then Swenska Jurisprudentiam Givilem, Lund
1729, s. 344) yttrar sig på följande sätt: Vill intet pantgifvaren lösa sin
pant på stämmodagen — — må ej panthafvaren ensidigt sälja bort
panten, utan han kan lagfara dermed. Äfven Kloot, Then swenska
lagfaren-heetz Spegel, Göteborg 1676 s. 219, framhåller, att försäljning af panten
ej fick ske, förr än den var förstånden.

8 Visby stadslag II. 31 pr. och § 2.

4 Amira a. a. s. 217, 225.

5 Jfr.- härom Amira, a. a. s. 222 (särskildt not 5), som anser, att
borgenären, redan innan lösningstiden gått till ända, var berättigad att
vilkorligen sälja panten — »vordingen». Schlyter gifver en annan tolkning
åt detta ord, se hans Samling af Sveriges gamla lagar VIII s, 96, 533.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:19:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/atauktion/1/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free