Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dels offentligen gjorda utfästelser af pris eller belöning åt den,
som utför viss verksamhet eller besitter viss egenskap, d. v. s.
sådana rättshandlingar, som inom den tyska litteraturen äro
kända under namnet »Auslobungen»1. Och att äfven en
viljeförklaring, hvars uppgift är att låta på aftal grundade
forpligtelser drabba viljeförklaringens afgifvare, kan vara giltig, ehuru
den saknar riktning till bestämd person, derpå hafva vi ett
exempel i fullmagten, som ju i hvarje fall, då den innehåller
bemyndigande för fullmägtigen att sjelf välja medkontrahent,
kan sägas vara en viljeförklaring till .obestämd person. Att en
dylik rättshandling erbjuder vissa likheter med ett anbud, synes
oss obestridligt1 2. Anbudet vid ett ömsesidigt förpligtande aftal
1 Jfr. äfven Serlachius, Om arfskifte (F. J. F. T. årg. 23) s. 2—3. —
Derom, att dylika utfästelser äro fullt giltiga, äro meningarna inom den
tyska litteraturen numera icke delade (den af Savigny a. a. II s. 90 uttalade
åsigten har icke vunnit någon anslutning), men desto mera i den frågan,
huruvida de böra betraktas som ensidiga utfästelser, analoga den romerska
rättens pollicitatio, eller just såsom »Offerten in incertam personam».
Litteraturen finnes angifven hos Windscheid § 308 not 1 och 3. Se ock B.
G. B. § 657, Motive 1888 II s. 518—519 äfvensom Lassen s. 40 och i not 34
der omnämda författare.
2 Jfr. Trygger, Om fullmagt, s. 123—128. — Man erkänner allmänt,
att utfärdandet af en fullmagt är en rättshandling (se t. ex. Windscheid I
s. 169 not 1 c; Regelsberger, Pandekten, I s. 491), men vill icke medgifva,
att det förhåller sig på samma sätt med afgifvandet af ett anbud.
Wmd-scheid, under hvilkens bekanta definition på begreppet rättshandling (I s.
166: »Rechtsgeschäft ist eine auf Hervorbringung einer rechtlichen Wirkung
gerichtete Privatwillenserklärung») äfven anbudet synes väl kunna rymmas,
vill icke erkänna dettas egenskap af rättshandling; lika litet Regelsberger
(Pandekten I s. 491—492), som, just för att undgå detta, ser sig nödsakad
att vid angifvandet af rättshandlingens begrepp kasta dess egenskap af att
vara en viljeförklaring öfver bord. Förklaringen till denna obenägenhet att
erkänna anbudet som en rättshandling ligger tvifvelsutan i insigten derom,
att i och med detsamma man har brutit med den under sekler herskande
läran om aftalet såsom en rättshandling: hine illæ lacrymæ. Denna lära är
— dess vördnadsvärda ålder till trots —, såvidt vi kunna finna, ohållbar.
Ligger det i aftalets väsen att bestå af »två (eller flera) sammanstämmande
viljeförklaringar» och kunna dessa afgifvas på skilda tider och orter, lär det
väl icke kunna förnekas, att, åtminstone om så skett, det föreligger två
särskilda handlingar. Att emellertid förklara, huru två handlingar kunna
vara en rättshandling torde väl, oaktadt allt skarpsinne, som derpå nedlagts
och utan tvifvel kommer att nedläggas, vara och förblifva en omöjlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
