Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är ingenting annat än en ensidig viljeförklaring, hvars afgifvare
gjort sin forpligtelse vilkorad af, att anbudstagaren inom den
sårskildt bestämda tiden, resp. skälig tid accepterar detsamma,
d. v. s. förpligtar sig i förhållande till anbudsgifvarenx. Åfven
om anbudet bör derfor, såvidt vi kunna finna, gälla hvad,
som gäller ensidiga viljeförklaringar i allmänhet, eller att de
kunna vara förpligtande utan att vara riktade till bestämd
person.
En medverkande orsak till, att man icke så sällan förnekat
detta, ligger utan tvifvel deri, att det obestridligen också gifves
till allmänheten riktade viljeförklaringar, hvilka icke äro
förpligtande för afgifvaren2. Detta år emellertid icke något
enastående för de till allmänheten riktade viljeförklaringarna; åfven
bland till en viss bestämd person gjorda viljeförklaringar, hvilka
åsyfta att leda till ett aftal, finner man sådana, som äro, och I 2
Framstående tyska författare hafva ock insett detta och sökt förskaffa
erkännande åt anbudet såsom en rättshandling, utan att dock som nämdt för
sig lyckas vinna den allmänna meningen. Såsom representanter för denna
riktning må nämnas Koppen a. a. s. 334—359; Kohler, Oher den Vertrag
unter Abwesenden (i Archiv fur Burgerliclies Recht I) s. 306—309 och
Kriickmann a. a. s. 1—19, 105.
I vår tanke utgör denna uppfattning ett utomordentligt betydelsefullt
framsteg i förhållande till den af ålder herskande aftalsläran. Erkänner
man, att aftalet i sjelfva verket är icke en, utan två rättshandlingar (se
Trygger, Om fullmagt, s. 13 not 1) eller, med andra ord, att anbudet är en
rättshandling och antagandet en annan, är man derigenom bevarad för
frestelsen att af den omständigheten, att den ena af de båda
viljeförklaringarna af en eller annan anledning är ogiltig, draga den förhastade
slutsatsen, att ej heller den andra skulle kunna vara giltig. Vi få i det
följande mer än en gång tillfälle att göra opposition mot en sådan
bevisföring. — Den åsigt, till hvilken vi anslutit oss, har inom den nordiska
rättsvetenskapen synnerligen framstående försvarare och kan, åtminstone i
Danmark, betecknas som den herskande. I anslutning till Aagesen (se de af
Lassen s. 29 not 2 citerade arbetena) hafva särskildt Goos (Forelæsninger
over den almindelige Retslære, Kjøbenhavn 1889—94, I s. 215—231) och
Lassen (i den förut omnämda uppsatsen »Løfte og Akcept» samt i
»Haand-bog i Obligationsretten, Almindelig Del» §§ 9—11) utvecklat densamma.
Den utgör ock grundtanken i Nordlings bekanta framställning af den s. k.
aftalsläran (se särskildt s. 201).
1 Nordling s. 201—203; Lassen s. 35—39; jfr. Chydenius s. 340, 347.
2 Se ofvan, s. 25 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
