Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det fråga, icke om köp, utan om försäljning af föremål, kan ett
obegränsadt mångfaldigande af det ifrågasatta aftalet svårligen
framstå som dens mening, hvilken afgifvit förklaringen, och denna
torde derför i regel endast vara en uppfordran till allmänheten
att göra anbud. Särskildt\gäller detta förklaringar, gående ut
på försäljning, uthyrning etc., af individuelt bestämda saker.
För att en sådan viljeförklaring skall kunna anses sjelf vara ett
anbud, synes man i likhet med Sohm1 kunna fordra, att af
förklaringen sjelf skall framgå, hvem företrädet bör tillkomma,
i händelse flera förklara sig villiga att ingå aftalet i fråga. Ur
denna synpunkt torde man kunna instämma med de författare 1 2,
som påstå, att en till obestämd person riktad viljeförklaring
endast undantagsvis är ett verkligt anbud och att det fordras
särskilda skäl för att så betrakta den. Exempel derpå äro dock
icke svåra att finna. I sjelfva verket torde de för olika
ändamål i senare tid alltmera brukliga automaterna3 böra betraktas
som till obestämd person riktade anbud om ingående af olika
slags aftal4. Det sagda torde vara tillräckligt för att visa, att
1 Sohm a. a, s. 62; jfr. Kruckmann a. a. s. 67—83, 94.
2 Regelsberger s. 49 fif; v, Hahn, Gommentar zum Handelsgesetzbuch,
art. 337 § 12. Bland nordiska författare Chydenius s. 346; se ock Nya
lagberedningens förslag till lag om köp och byte, motiven s. 37.
8 Se derom Nemnond, Der Automat, Ein Beitrag zur Lehre uber die
Yertragsofferte (i Arcbiv fur Givilistische Praxis Bd. 89 s. 166—197)
äfven-som dissertationer af Auwers (Göttingen 1891), Gönther (Göttingen 1892)
och Schiller (Zurich 1898).
4 Biermann har i en uppsats, benämd »Rechtszwang-zum Gontrahiren»
(i Iherings Jahrbucher Bd. 32 s. 267—322), särskildt i dess § 7 (med
rubriken: »Offerten an das Publicum») velat gifva begreppet anbud till obestämd
person en vida större omfattning och söker bl. a. ur denna synpunkt
förklara den skyldighet att sluta aftal med hvem det vara må, som i åtskilliga
fall kan föreligga. Enligt honom skulle redan i drifvandet af visst yrke,
åsyftande allmänhetens betjenande (särskildt i trafikerandet af en viss linie
med ångbåt, järnväg eller omnibus), ligga ett anbud till aftal angående
befordran af personer eller saker. Denna uppfattning är ej heller
främmande för den franska rätten; se t. ex. Lyon-Caén & Renault, Précis de
droit commercial, Paris 1884—85, I n:o 632. — Oss synes detta vara att
gifva det ifrågavarande begreppet alltför stor utsträckning; den
ifrågavarande skyldigheten torde, der den öfver hufvud förefinnes, snarare kunna
karaktäriseras som en obligatio ex lege, ålagd vederbörande ur
offentligt-rättslig synpunkt. Jfr. Thöl III § 74; Zschimmer, Die Offerte an das
Publikum, Dissertation, Rostock 1897.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
