Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är ett attal i egentlig mening, d. v. s. kräfver accept från
mottagarens sida* 1, borde gifva oss rått hårutinnan. Ingen
människa lärer väl betvifla, att en giltig gåfva af fast egendom
föreligger, i händelse ett af gifvarea undertecknadt och
vederbörligen bevittnadt gåfvobref tillstälts gåfvotagaren och af denne
mottagits; att »aftalet» skulle vara behäftadt med formbrist, till
dess handlingen förseddes med gåfvotagarens bevittnade
underskrift, kan rimligtvis icke påstås. Detta är dock icke afgörande
för frågan, om skriftlig viljeförklaring erfordras från köparens
sida, ty anledningen till, att gåfvotagarens vilja ej sålunda
be-höfver uttryckas, kan ju vara, att denne i allmänhet icke genom
gåfvans mottagande ådrager sig några förpligtelser i förhållande
till gifva ren.
henterna, således äfven från den, som derigenom endast blef berättigad,
icke förpligtad. Denna åsigt, som omfattas af bl. a. Thöl (I: 2 s. 175, jfr.
s 173—74), har i senare tider förlorat alltmera terräng. Så framstående
pandektister som Windscheid (§ 312 not 12) och Regelsberger (Pandekten,
I s. 497) hafva anslutit sig till den friare, särskildt af Brunner (Zur
Rechts-geschichte der römischen und germanischen Urkunde, I, Berlin 1880, sid*
59—60) häfdade uppfattningen, enligt hvilken det är nog, om det
föreligger en urkund, undertecknad af den, som genom densamma ikläder sig en
förpligtelse. I samma riktning uttalar sig Siegel s. 16—17 och bland
nordiska författare Lassen s. 44 not 4. I öfverensstämmelse härmed tolkas
också bestämmelserna såväl i den preussiska A. L. R. (se Dernburg I s.
200; Förster-Eccius I s. 461) som i den engelska »Statute of frauds» sect. 4
och 17; märk orden: »the party», resp. »the parties to be’charged» (se
Stephens a. a. II s. 55 not g; Kent II s. 686 och särskildt Benjamin s. 207,
213, 220). Uttryckligt stadgande af enahanda innehåll förekommer i den
schweiziska Bundesgesetz iiber das Obligationenrecht art. 12. Den nya
tyska Civillagen § 126 mom. 2 utgår deremot från, att lagens bud om skrift
såsom form för ett aftal innebär, att skriftliga viljeförklaringar fordras af
båda kontrahenterna. Detta kritiseras af såväl Brunner (Verhandlungen
des 22:sten deutschen Juristentags, Bd. 4 s. 61—63) som Eck (Sammlung
von Yorträgen uber den Entwurf, I, Allgemeiner Theil, s. 57 ff.), hvilken
senare jämväl påpekar, hurusom man sett sig nödsakad att göra åtskilliga
undantag från den sålunda uppstälda regeln. Bland dessa må här nämnas,
att enligt § 518 för giltigheten af ett gåfvoaftal endast kräfves
»Beurkun-dung des Versprechens», icke: »des Vertrags», d. v. s. icke af accepten.
1 Se härom Eschelsson a. a. s. 56 ff., 116 ff., särskildt 118 not 1.
Nordling (s. 188) anser gåfva icke som ett aftal, utan som en ensidig
af-låtelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
