Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dylika aftal giltighet har förmodligen ansetts strida mot den
förut nämda, i praxis högeligen respekterade Kongl. Domen d.
13 Apr. 1829, enligt hvilken »hvarje aftal, innefattande
ömsesidiga åtaganden1, måste för att gälla vara sådant, att vid
bristande fullgörande å ena eller andra sidan lagens bistånd
kan äskas och erhållas». Men är det denna tanke, som ligger
till grund för praxis’ ståndpunkt i förevarande fråga, kräfver
konsekvensen, att icke blott sådana pacta de contrahendo, om
hvilka hittills varit fråga, utan åfven verkliga försäljningsaftal1 2,
hvilkas bestånd gjorts beroende af ene kontrahentens fria vilja,
förklaras ogiltiga, ty dessa gifva anledning till samma tillstånd
af bundenhet å ena sidan och obundenhet å den andra3. Detta
1 Jfr. förut anmärkta rättsfall N. T. 1877 s. 220, i hvilket H. D:s flesta
ledamöter funno den till stöd för käromälet åberopade handlingen hafva
imieburit förpligtelser å ömse sidor och sålunda vara att anse såsom för
beggedera bindande. För frågan om aftalets bindande kraft synes oss i
hvaije fall den omständigheten icke vara afgörande, huruvida den, som
betingat sig rätt att framdeles få köpa eller sälja en egendom för visst pris,
å sin sida iklädt sig någon förpligtelse, af hvad slag det vara må, utan
det måste väl vara en, låt vara vilkorlig, förpligtelse att ingå hufvudaftalet.
Eljes kommer man till det resultat, att aftalet i dess helhet blefve giltigt,
endast om vederbörande för den ifrågavarande förmånen gifvit eller utfast
sig att gifva något vederlag (exempel på aftal af sist antydda slag erbjuder
det i J. A. XXXI s. 102 refererade rättsfallet). Ett sådant betraktelsesätt
skulle lifligt påminna om den engelska rättens fordran på »consideration»,
(jfr. Lassen, Løfte og Akcept, s. 240 flf.) men är för svensk rättsuppfattning
fullkomligt främmande.
2 Jfr. rättsfall, refererade i N. J. A. 1883 s. 451, 1884 s. 236 och 1899
sid. 263.
3 Att afgöra, huruvida en handling innefattar ett verkligt köpeaftal,
förenad t med suspensivt (och möjligen potestativt) vilkor, eller endast ett
pactum de contrahendo, kan vara förenadt med stora svårigheter; jfr. Thöl
§ 246 not 9; Adler a. a. s. 252—256; Lassen s. 12. Bestämmande härvid
torde böra vara, huruvida enligt kontrahenternas mening vilkorets
inträdande ipso jure skall förvandla aftalet till definitivt eller allena utgöra
förutsättningen för den enes eller bådas skyldighet att afsluta ett nytt aftal i
den af lagen fordrade formen och med det innehåll, som i det föregående
stäldes i utsigt. Jfr. Hammarskiöld, Några anmärkningar om köp,
leveransaftal och arbetsbeting, i T. f. R. 1893, särskildt s. 113, 115—116. —
Praktiskt har denna fråga för öfrigt mindre betydelse för rättsförhållandet mellan
kontrahenterna, än då tvist uppstår mellan den ene af dem och tredje man,
till hvilken den andre sålt saken. Är det föregående aftalet endast ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
