Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 januari 1823
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock — och jag hade dem äfven här och der på
hemvägen. Man kan minnas mycket, som ej är värdt
och ej en gång duger att tala om. Resan till W.
kyrka, andra dagen af mitt vistande der; gången till
K. mangrannt (den första och sista under min tid);
skridskoåkningen och ”Tulle-Muskens” skjuta rygg
på isen, med mera sådant, kan nämnas, men är ingenting
att säga om. Många andra saker äro ej så mycket
saker och händelser, som situationer, och kunna
derföre ännu mindre anföras. Men nog minns jag
lifligt, och nog kan man tala om, huru mycket äpplen
der åts, och huru Du satt i lilla soffan och halfva
Ons- och Lördags-eftermiddagen langade fram det
ena efter det andra — till min stora förargelse, som
satt och läste Plutarchus. När en sju eller åtta
stycken voro väl inqvarterade, så tänkte jag: ”nu måtte
han väl ha fått nog.” Men vips var en nionde
gröngöling oppe ur den lilla gröna fracken, hvari ägaren
såg ut som en stubbsvansig katt. Nu börjades ett
nytt snaskande. Ledsen hukade jag mig ned i
Plutarchus, och ville svälja ner olusten uti stora
stycken Grekiska. Men hvar gång den hungrige bet i
den (af mitt beslut) förbudna frukten, måste jag
påbörja ånyo den halfslutade grekiska meningen.
”Börjar han på det tionde, då föresätter jag mig att ej
längre tåla det” — föresatte jag mig. Under min
skenbara grekiska flit lyssnade mina spända öron på,
huruvida icke den från La Fontaines fabler fria handen
möjligtvis skulle snafsa nedåt fickan, ena ny reso.
En stund dröjde det. Då väntade jag imellertid med
sourdin på andedrägten, och önskade att snafsningen
snart måtte ske, blott för att få det nöjet att —
förarga mig rätt dugtigt; ty en liten påbörjad förtret
är vida förtretligare, än då den hunnit så långt, att
den kan rinna öfver. N:o 10 kom innan kort fram;
då blossade det i mig, men jag tänkte: ”tio kan han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
