Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mande vlhtte* stodo rundt omkring, och tycktes
vin-ha och hviska något hemlighetsfullt åt hvarandra.
Den sällsamt djupa och vidt utspända himmelen var
ej blå, utan; genomskinligt ljusgrön, så som man
stundom ser den en klar vinterafton i solgången. Det
var ej morgon, ej middag, ej afton, icke heller natt.
En mild grön dager, ren och skär, lyste af sig sjelf
utan sol, och kastade ett skymmande ljufligt sken
mot jorden* Allt kändes så svalt, så stilla, så
ensligt, så långsämt, och tillfredsställande. Jag stod
och stod der — i sekler, som jag tyckte, och
hvarken ville éller kunde röra mig ifrån den saliga
platsen. Omsider tyckte jag mig tänka för mig sjelf:
”men hvar är allt folket?” Då svarade en spensligt
ljudande barnröst (men orden kommo blott såsom en
stilla majvind, och togo ej form förrän inom min
egen tanke): ”Folket är ej mer: det är så sent på
qvällen, och Skendöden sofver sjelf.” I detsamma
tyckte jag mig komma ihåg Yttersta Dagen säsom ett
dunkelt barndoms-minne. Rösten fortfor emellertid:
”Lifvet ljungar och åskar och regnar icke mer: nu
växer det, länge och länge: här är ej brådtom, ty
här är Kronos planet.” Oeh då jag blickade åt
söder, tyckte jag mig känna igen Tellus, tätt invid den
aflägsna horisonten; der tindrade hon som en liten
diamant omgifvén af en blå mångård. En obeskriflig
längtan grep mig, ju längre jag såg ditåt; den
förvandlade sig småningom i en bäfvande oro, af den
vanliga art, som i drömmen1 af intet föremål väckes,
totan söker och skapar sitt föremål. Då tyckte jag
mig finna, huru det mörknade och mörknade ifrån
öster: jag såg mig om, och en stor båge stod hvälfd
öfver en del af himmelen, kolmörk och bred. ”Är
detta regnbågen, eller Saturni ring, eller
Fimbul-vinter-gatan?” frågade jag; — men en rö£t svarade:
”Nej! det är evighetens lia.” En fasa genomskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
