Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gar ligga hos Gud i ett enda evinnerligt Nu
sammansmälta. Gud sjelf kan ej en gång skapa den ena
varelsen efter den andra: skapelsen är ej i sin idé
en succession: den är en blixt hvarigenom ideen
framställer sig, incarnerar sig, och med det
samma af kläder sig sin incamation och åter står der i
sin eviga ro fulländad. — Men vi kunne ej tänka oss
denna act, utan att inkasta ett tidsbegrepp deri, om
också aldrig så subtiliseradt. Åtminstone står
mensk-liga abden ännu i sin historiska luttring på en
mel-langrad, der den ej kan tänka sig något utan
motsatser. Men vi hafve redan en aning om den ideella
åsigten, fast vi ännu ej kunne åskåda någon ting
såsom absolut. Ännu stå vi såsom andar ungefär på
samma fullkomlighetspunkt, som stenen i den
kroppsliga verlden. — Skapelsen är en evighets-dikt, hvars
grundidé är Gud sjelf, och denna idé innefattar
redan såsom frö alla sina momenter, ehuru den genom
utförandet står förklarad för sig sjelf. Ingen ting
förekommer i denna dikt såsom verklighet betraktadt,
som icke redan ligger såsom embryon i ideen: i tiden
framträder hvarje sak på sin bestämdt individuella
plats, men ej såsom blott tillfällig, ej utån en
nödvändig rapport till alltsammans. Vi förinte
egentc-ligen tingen, genom det att vi betrakta liksom hvarje
särskildt ord i denna dikt isoleradt, och ponera det
satt för sin egen skull allenast. — Allt ting är
alltså evigt: Sjelfva materien är evig, men ej såsom
materia betraktad, utan genom den oförstörliga
naturlag, hvarigenom den samma bindesoch äger form.
— Det första hvarigenom vi menniskor känne den
Gudomliga skapelse-ideen framströmmande till
verklighet, är ljuset. Längre bakom sträcke vi ej vår
blick, utan att förlora oss i ett o t in g, då vi
nämligen vilia tänka oss ande och varelse förmälda
såsom verklighet* I ljuset tänke vi oss först kropp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
