Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187 Tillägg till § 51.
Denna princip vilja vi45 tillämpa, jämväl då köparen under
påstående, att varan är behäftad med fel, anställer talan om
återbe-kommande af köpeskillingen (om köpets häfvande) eller fordrar
afdrag å köpeskillingen eller skadeersättning45a eller ock kräfver
gillt gods i stället för det felaktiga46 I regel är köparen i dessa
fall i besittning af godset och måste alltså ådagalägga, att det är
behäftadt med fel.47 Det kan emellertid inträffa, att köparen, efter
att hafva erlagt betalning i förskott eller mot konnossement,
af-visar godset, då detta erbjudes honom, och att detta i anledning däraf
behålles af säljaren eller omhändertages af något hans ombud på
bestämmelseorten. För dessa fall vilja vi48 i anslutning till det
förut sagda uppställa såsom regel, att det är säljaren, ehuru
svarande, som har att visa,49 att det af köparen afvisade godset är
eller åtmistone vid den kritiska tidpunkten var leveransgillt.50
Vi hafva hittills uteslutande haft uppmärksamheten riktad på
leveransaftal, hvilka ju i storhandeln hafva mångdubbelt större
betydelse än speciesköp. I fråga om köp af sistnämnda slag går nog
den allmänna meningen51 i den riktningen, att köparen har
bevisbördan i större utsträckning än vid leveransaftal. Väl synes man,
när köparens anspråk eller hans bestridande af säljarens talan
grundas allenast därpå, att godset saknar någon tillförsäkrad
egenskap, i allmänhet vilja lägga bevisbördan för egenskapens
förhanden värö på säljaren,52 men om köparen endast gör gällande, att
46 Öfverensstämmande Lassen § 83: n. 153, Grundtvig s. 179:n. 13—s. 181: n.
16. Annorlunda Hagerup s. 117—118, som i köparens återfordrande af
köpeskillingen ser ett »själfständigt anspråk» (ofvan vid not 13), för hvars förutsättningar
han själf har bevisbördan; jfr ock Hatou § 18: n. 28.
^ Jfr ofvan vid not 26—27.
40 För detta sistnämnda fall vill Hagerup s. 117 lägga bevisbördan på
säljaren. Se däremot Lassen § 46 n. 53 och Grundtvig s. 180 n. 15 i. f.
47 Jfr N. J. A. 1875 A n:o 376, 1876 A n:o 98, 1882 A n:o 67, 1898 A
n:o 131.
48 Öfverensstämmande Staub § 377 A. 107.
49 Annorlunda N. T. 1869 s. 666, i hvilket rättsfall den i texten förfäktade
meningen gjorde sig gällande i hofrätten, men den motsatta i H. D. Jfr N. J. A.
1906 A n:o 400.
60 Samma regel synes böra uppställas för det fall, att säljaren i anledning
af köparens anmärkning mot varan godvilligt återtagit densamma. Jfr emellertid
N. J. A. 1906 A n:o 423.
51 Jfr Lassen § 46: n. 33, § 83: n. 169 och Kjøb s. 57, Crome § 220: n.
6a—64.
52 Så Crome § 220: n. 66, Staub § 377 A. 107 n. 2, Rosenberg i A. / C. P.
94 s. 130 n. 211; jfr Tybjerg s. 164—165. Enligt R. G. E. 66 s. 279 har —
under förutsättning att godset icke är »als Erfüllung an genommen» (ofvan vid
not 11 a) — säljaren bevisbördan, då han utkräfver köpeskillingen för godset,
köparen, då han på grund af saknaden af tillförsäkrad egenskap yrkar Schadenersatz
wegen Nichterftillung. Om, såsom i detta rättsfall, båda dessa yrkanden
framställas i en och samma process, borde alltså i händelse af »non liquet» båda ogillas,
säljaren naturligen obetaget att återtaga godset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
