Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
tighet. Lag samma vare i fråga om meddelande
från säljarens sida, hvarom i 31 eller 32 § är sagdt.
Den nya lagstiftningen har i stor utsträckning ålagt den af
kontrahenterna, som anser aftalet å medkontrahentens sida icke
vara rätteligen fullgjordt, att därom gifva den andre meddelande,
så ock, där han har valrätt mellan olika befogenheter, att af eget
initiativ eller på förfrågan meddela, hvilken utväg han väljer.
Denna s. k. reklamationsskyldighet är vederbörande ålagd i
medkontrahentens intresse1 och bör därför icke göras mera
betungande, än omständigheterna oundgängligen fordra. Detta skulle
emellertid blifva fallet, därest man å dessa meddelanden
tillämpade grundsatsen, att afsändaren finge stå risken för att de icke
rätteligen komme adressaten till handa. Man har därför i
förevarande paragraf — i anslutning till stadgandet i växellagen § 45
andra stycket — uppställt en motsatt princip, nämligen att
meddelanden af här afsedda slag, om de i vederbörlig ordning
af-sändts, gå på adressatens risk.2 I lagtexten uttryckes denna
grundsats på det sätt, att den omständigheten, att ett sådant meddelande
varder försenadt eller icke kommer fram, ej må föranleda, att
afsändaren förlorat talan eller rättighet. Bestämmelsen afser alltså
endast risken för försenande eller förkommande; angående verkan
däraf, att ett telegrafiskt meddelande under befordringen till sitt
innehåll förvanskas, gifves ingen regel.8 Ej heller kan i stadgandet
inläggas något uttalande angående den tidpunkt, då meddelandet
skall anses gifvet,4 eller huruvida afsändaren kan återkalla det-
1 Jfr yttrande i H. D. vid granskningen af N. L. B. (J. B. Norberg), N. J. A.
II 1901 n:o 1 s. 110—111; se däremot Grundtvig s. 104: n. 6.
1 Detta gäller, vare sig meddelandet har karaktären af s. k. neutral
reklamation eller innefattar en förklaring, att köpet häfves; jfr Federspiel s. 197—198.
a Öfverensstämmande N. mot. s. 71 b, Grundtvig: Løv om Køb § 61 n. 6.
4 Detta spörsmål är af en viss betydelse för tolkningen af § 54, i ty att
däraf beror, om ett meddelande, som blifvit afsändt kort före utgången af den där
stadgade tidrymden (ett är frän godsets mottagande) men framkommit först senare,
kan anses vara »gifvet» i rätt tid. Af förevarande paragraf följer endast, att
köpare, som i rätt tid afsändt meddelande, icke förlorar sin talan, därigenom att detta
förkommer eller på abnormt sätt fördröjes, men häraf kan man naturligen icke
sluta till att ett meddelande, som afsändts så sent, att det icke kan beräknas skola
komma adressaten till handa förrän efter utgången af den stadgade
preskriptionstiden, skall anses vara gifvet i rätt tid. N. L. B. 60 var i detta afseende
tydligare, då där stadgades, att skyldigheten att gifva underrättelse skulle anses
fullgjord därmed, att underrättelsen blifvit för befordran inlämnad; jfr mot. s. 75.
Praktiska skäl synas tala för den meningen, att det är nog, om afsändandet ägt
rum inom föreskrifven tid. I B. G, B. 478 är detta uttryckligen stadgadt; jfr
Schneider art. 258 n. 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
