Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hermiones natt i templet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vän. Först talade han flödande hexametrar, denne
Apollon, så vordo hans verser något knaggliga, så
nedlät han sig till prosan, skaldeguden, och nu –
mummel!
– Hur hans tunga flödar av hädelse, tänkte
Osius och kanske flera av de närvarande. Vi
äro kristianer, men böra dock icke reta de
hedniska makterna.
– Apodemius, vad synes dig om det här
skämtet? frågade den gulbleke skrattande.
– Renaste attiska salt, o herre!
– Förtjänar det icke fortsättas?
– Din nåd bereder oss ett gränslöst nöje.
– Orakelboken, var är hon?
– Förmodligen i något av sanktuarierna.
– Fort dit! Följen mig!
– Vid Gud, han rörde ögonen och vinkade
med handen, viskade en av de väpnade till en
annan.
– Vem, vem?
– Apollon ... bilden menar jag.
– Ah! Detta ändar icke väl. Och jag ... jag
såg något vitt skymta där borta vid pelaren. Må
Gud och hans änglaskaror bevara oss!
Han nickade åt den punkt, där Krysanteus’
dotter, mer död än levande, låg nedsjunken bakom
det skyddande altaret.
De män, som viskande fört detta samtal,
medan de följde de övrige bort mot opistodomen,
buro under sina kappor gardescenturionernas
lysande vapendräkt.
Man stod framför det ena sanktuariet. Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
