Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Pelarhelgonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befolkningens stolthet; de båda stora fientliga
trosflockarne, homousianerna och homoiusianerna,
stredo om äran att räkna honom i sina leder; båda
betraktade honom som Atens yppersta märkvärdighet
och prydnad. Hedningarne däremot avskydde
pelarmannen, sedan han upphört vara föremål
för deras nyfikenhet. De offrade ju blommor
och rökverk åt livets och glädjens gudamakter och
kransade de sköna bilder, som konsten skänkt av
dessa. Kristianerna däremot knäböjde för sina
helgons benrangel. Fördenskull föreföll det
hedningarne helt naturligt, att kristianerna skulle ägna
en varmare dyrkan åt denne smutsige, fule,
förryckte gubbe, som likväl hade det företräde
framför benranglen och mumierna, att han var en
levande avgud.
De hedningar, vilkas religiösa känsla och
skönhetssinne icke nödgade dem avsky honom,
åsågo honom med samma likgiltighet som tritonen,
som i århundraden svängt sin väderfana på
Vindarnes torn vid torget i Aten. De tycktes båda,
pelarhelgonet och bronstritonen, vara av samma
ämne, lika känslolösa för solglöd och stormar,
lika rotfasta på sin trånga höjd.
Men om Simon var känslolös för naturens
krafter, var han det måhända icke för den dyrkan,
som ägnades honom, ty sådana dagar, på vilka
många främlingar infunnit sig för att begapa
honom, visade han sig blid emot de fromma
kvinnor, som kommo med bröd, vin och vatten;
hade han däremot under dagens lopp varit föga
uppmärksammad, undfägnade han dem om aftonen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
