Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Pelarhelgonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter solens nedgång, ty först då talade han, med
förvirrade ord och hemska hotelser.
Natten förbehöll Simon åt sig själv. Han
tarvade dess timmar för att samla styrka till den
följande dagens mödor. Sedan han närmare
midnatt sjungit sin aftonpsalm, fick ingen nalkas hans
pelare. Han tycktes blygas över sitt beroende av
den naturlag, som bjuder vila växla med rörelse,
sömn med vaka. Men sov han, så var det fågelns
lätta sömn, ty han väcktes av den enslige
nattvandrarens steg och var alltid färdig att slunga
rysliga förutsägelser efter honom. Att om natten
vandra över pelarfältet skydde därför både
hedningar och kristianer.
Sedan de tre kvinnorna avlägsnat sig, hörde
biskopen och föreläsaren, medan de nalkades
pelaren, huru helgonet, som nu hade satt sig att spisa
sin aftonmat, upphov ett underligt kraxande ljud,
som besvarades från en liten lund på andra sidan
ån. I nästa ögonblick sågs en stor, svart fågel
höja sig över lunden, rikta sin flykt mot pelaren
och med flaxande vingar sväva däromkring,
likasom hade han velat, men icke vågat sänka sig ned.
– Kom då, korpen min! hördes helgonets
skrovliga röst. Kom och ät din kvällsvard! Så
kom då, kom då, korpen min, korpen min!
Korpen besvarade dessa ord med ett sorgset
och misstänksamt kraxande, men fortfor att flaxa
kring pelaren, medan helgonet följde honom med
handen, i vilken han förmodligen lagt några
brödsmulor.
– Var då icke rädd! Jag är icke ond på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
