Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Filosofens hem (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
din broder, din älskade broder. Jag har burit
ett dödligt, lidande hjärta, som mätt med
klappning tidens slag, i min eviga barm – och detta
för att göra dig förtrolig med din Gud, hemvand
i hans famn, som barnet i sin faders. Kom, min
älskling och förstfödde! Räds ej! Dina skulder
äro avtvagna med mitt blod. Jag är icke ett
rysligt Öde. Jag är din fader, broder och förlossare!
Den okände filosofen hade under dessa ord,
uttalade med eldig hänförelse, stigit upp, hans
gestalt, annars böjd av åren, hade rätat sig och hans
röst ljöd, honom omedvetet, stark och väldig, som
om han predikat för tusenden.
– Men nej, fortfor han i sorgsen ton, Narkissos
är döv för den himmelska rösten, han är
förtrollad av en ljugande bild, han är fängslad av
en lögn. Ve den förhärdade, som icke lyssnar
till en bedjande Gud! Snart är hans sista
stund kommen, och hans dom förkunnad. Myten
säger, att han, nedförd i de underjordiskas boning,
ännu speglar sig i den stygiska vågen. Myten
säger sant. Hans straff varder evigt. Evig tränad,
evig smärta. Ve, ve den olycklige! ...
Den okände hade knappt uttalat denna förskräckliga
varning, förrän han svepte manteln omkring sig,
lämnade de häpna kvinnorna och gick
bort genom aulan. I det ögonblick han skred genom
ingången, som förenade aulan med fruntimmersgården,
inträdde två i lysande dräkter klädda män, som
närmade sig gruppen vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
