Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Filosofens hem (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
springbrunnen, sällade sig till den och gåvo det förstummade
samtalet en ny riktning.
Den ene av dessa besökande var Julias make,
gardestribunen Ammianus Marcellinus, den andre
prokonsuln över Akaja, Annæus Domitius.
– – – – – – – – – – – – – –
Vid skymningen hade den krets, som var
samlad kring Hermione, upplöst sig och lämnat
henne. Hermione var ensam i sin lilla kammare.
Hon väntade sin faders hemkomst. Emellertid
förflöt timme efter timme. Himmelens stjärnor
blickade, medan de skredo förbi, mellan
altandörrens gardiner in till den i vemodigt
drömmande försjunkna flickan. Det finns en
känslostämning, som icke lämnar rum åt klara tankar,
men vari själen känner sig själv mer hel och
hållen, emedan denna stämning är förorsakad av
hennes samlade intryck. Hermione var länge
försänkt i en sådan. Människosjälen är en aldrig
vilande konstnär: stunder som denna äro hennes
musik; när hon alstrar klara bilder, för hon
mejseln eller penseln. Ur Hermiones obestämda
drömmar uppsteg slutligen minnet av en händelse,
som av allt vad hon på senare tiden rönt hade
kvarlämnat det djupaste intrycket, nämligen
vistelsen i det delfiska templet under den stormiga
natten. Den uppbrutna dörren till sanktuariet och
de på golvet spridda papperen hade vittnat, att de
uppenbarelser hon haft denna natt icke alla voro
av profetisk art eller foster av inbillningskraften.
Hermione skådade upp till stjärnorna och enade
tanken på deras klarhet och oföränderlighet, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
