Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Filosofens hem (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
himmelens lugna höghet, med tanken på det
skiftande, oroliga, gåtfulla skugglivet i jordens dalar.
Hon tänkte vidare på de skimrande, men
hemlighetsfulla tavlor, som extasen hade upprullat för
hennes inre öga. Filippos, det var hans bild, hans
andra jag, som hon skådat gungande på älven,
som var tidens älv, som förde honom med rastlös
fart, med nödvändighetens oemotståndliga strömdrag
till evighetens fjärran. Sådan hon såg honom då,
hade hon sett honom i sina drömmar;
sådan såg hon honom i sin moders anletsdrag,
som, räddade av penseln, förskönade det rum,
där Hermione nu överlämnade sig åt sina tankar.
Filippos hade ilat före sin fader och syster att
finna sin moder – det var den tydning Krysanteus
funnit för denna tavlas symbolik.
Svaret på den andra fråga, som Krysanteus
förelagt oraklet, eller rättare sin dotter, detta svar
dolde sig under vecken av en på marken liggande
purpurmantel. Om ej denna syn avbrutits genom
den besynnerliga uppenbarelse ur verklighetens
värld, för vilken tempeldörren inslogs, så hade
måhända en vindstöt, svepande över den solbrända
öknen, bortfört manteln och visat dragen av den
slagne, som vilade under honom, eller hade
Hermione själv med darrande hand lyft en flik för att
se Konstantius’ för henne obekanta anlete, eller
värsta fall de välkända, älskade dragen av Julianus.
Nu var denna uppenbarelse föga mindre
gåtfull än framtiden, som skulle belysas. Men den
heta sandöknen, de i fjärran bortsprängande
ryttarne med sina höga mössor och över skuldran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
