Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Rakel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
levnadsglad visa. Rakel lyssnade och log. Han
började i annan tonart en sång om kärlek,
kärlekssmärta, trohet i döden. Rakels blick var tårad,
när han lade cittran bort.
– Vad? Tårar? Älskade lilla toka! sade han.
Dina ögon hava värmt min själ, men tårarne göra
dem till solar, som förbränna henne. Blunda, eller
du bländar mig! Blunda, österländska flicka!
Och när Rakel lydde, lade han armarne kring
hennes hals och tryckte på hennes läppar en
brännande kyss.
Det var den första. Karmides gick stundom
långsamt mot sitt mål. Han var en Proteus –
olika hos olika kvinnor. En flicka, sådan som
Rakel, var för hans övermättade sinnen dock ännu
en retelse, dess större, ju mer hennes enfald
avbröt mot hans vanliga väninnors världskännedom.
Alldagliga byten tog han med storm. Hos Eusebia,
den blaserade romarinnan, var det han och icke
hon, som spelade blyg, behagsjuk, nyckfull,
oerfaren, och ehuru Eusebia genomblickade det, voro
båda för kloka att bannlysa en mask, av vilken
båda hade samma nöje.
Rakel älskade honom. Han var allt för henne.
Vem undrar då, att hon kände sällhet i denna
kyss? Men hon öppnade ögonen och rodnade
upp till pannan. Hennes blick bad om förskoning
från förnyad sällhet; men den djärve var
obeveklig. Han rövade kyss efter kyss.
Rakel hörde ej, huru det avlägsna sorl, som
förnams från norr, kom närmare, huru det allt
tydligare blandades med bullret av en folkmassas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
