Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Rakel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tramp, det dova, brusande ljud ett sådant månghövdat,
tusenfotat vidunder åstadkommer, när det
framtränger genom en stads trånga gator och vid
varje gränd, varje öppning det stryker förbi, sväller
ut och rycker med sig allt.
Men slutligen urskildes i detta förvirrade larm
rop, genomträngande och vilda, vittnande, att det
månghövdade vidundret var retat, att det sökte
fiender, och att dessa fiender måste darra för en
annalkande hämnd.
Nu släppte Karmides Rakels hand. Ropen
hade trängt till hans öra. Han anade deras
betydelse. Han steg upp och lyssnade. Även Rakel
hörde den kommande orkanens brus. Hon grep
efter Karmides’ hand och tryckte sig darrande
intill honom.
Under den förskräckelse, som fattade henne,
flög hennes första tanke till föräldrarne.
– O Gud, mina arma föräldrar! De äro ute.
Vad kan icke hända dem! Huru skall jag rädda
dem ur faran? Jag måste ut. Jag vill skynda till
synagogan. Karmides, följ mig! Jag är icke rädd,
när du följer mig. Kom!
I detta ögonblick dök den gamla tjänarinnans
förfärade ansikte upp över altantrappan.
– De komma! ropade hon.
– Vilka? Vilka?
– Dina föräldrar. De äro redan utanför
porten.
– Lovad vare Gud! De äro räddade.
– Farväl, min Rakel, sade Karmides hastigt.
Frukta intet! Jag skall vara i ditt grannskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
