Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. En uppståndelse från de döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkomötena, kläder sig i prästerlig skrud och kallar
sig med ett kristligt namn Atanasios.
Predikanten avbröts i början ofta av brusande
bifallsrop och handklappningar. Men dessa
förstummades under talets fortsättning, ty Petros’
röst vart så genomträngande, hans vältalighet så
överväldigande, som om han lånat ljungeldens
sken och gravens mörker till den tavla, han
målade för menigheten av antikrists framfart och de
yttersta tidernas förvillelser. Åhörarne bävade.
Tusen bleka, skrämda anleten voro vända mot
talaren. Hans mun var brännpunkten för de
tusendes blickar. Vid de uppehåll han gjorde rådde
en hemsk stumhet, som i naturen efter ett
åskslag, och människorna där nere i skeppens, där
uppe i galleriernas halvskymning syntes
förstenade.
Klemens, som var i talarens grannskap, hade
kastat sig på knä. Hans tårfyllda ögon voro fästa
på de bundna atanasianerna, med blickar, som
varkunnade sig över deras fall och anropade dem
att omvända sig.
Petros vände sig därefter till de närvarande
atanasianerna. Han uppmanade dem att avsvärja
djävulen och den kätterska villfarelse, denne
ingivit dem. Han bad dem besinna, att deras öde
inom kort skulle vara avgjort för evigt, att döden
väntade dem utanför kyrkans murar. Han fattade
timglaset vid sin sida och påminde dem, att deras
snart var utrunnet – att det sedan vore för sent.
Han pekade på den rysliga skepnad, som vilade
framför altaret på den svartklädda katafalken, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
