Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. En uppståndelse från de döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är tid att tala, utan att handla, inföll Annæus
Domitius och skyndade att med återställande hand
ingripa i det kaos, vari omgivningen hotade att
upplösa sig.
Prokonsulns och den väpnade styrkans ankomst
hade liksom förorsakats av Teodoros’
böner. Själv var han därom övertygad, och medan
de händer, som fattat i honom för att rycka honom
bort, släppte honom vid sina ägares överraskning
över soldaternas inryckande i koret, utsträckte han
själv sin arm och pekade på dessa som inseglet
på sin bönhörelse och Guds beslut att sätta gräns
för de rysliga gärningar, som skedde i Hans namn.
Bland de församlade homoiusianerna uppstod den
största förvirring. Många stodo slagna av häpnad;
andra trängde sig fram för att höra vad som var
å färde – vad prokonsulns ankomst och uppträdande
betydde; andra åter stormade fram emot
Teodoros, som med djärva händer börjat lösa
en fånges band. Legionärerna försökte hålla
menigheten tillbaka. Det uppstod handgripligheter
mellan dem och massan, som hotade övergå till
blodiga uppträden. Kyrkan genljöd av förvirrade rop.
Det var i detta ögonblick prokonsuln av Akaja
steg fram i mitten av koret och bjöd tystnad.
Prästernas och soldaternas förenade ansträngningar
och massans egen nyfikenhet understödde honom.
När det var någorlunda tyst i kyrkan, uttalade
Annæus Domitius den besvärjelseformel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
