Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Skeptikern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från Hermione gick Medes till sin son Okos,
som redan låg i sin bästa sömn; men gubben
skakade honom så länge, tills han vaknat, och detta för
att meddela honom, att Kimon var en skramla och
en pratmakare, och att Hermione vederlagt allt vad
Kimon hade sagt.
– Det är väl det, min far. Men jag är ung
och behöver icke tänka på sådant, svarade Okos
och vände sig på andra sidan för att somna igen.
Medes njöt under natten en ostörd sömn, utan
att vidare oroas av grubbel. Även den följande
dagen var han lugn och tänkte icke på Kimon.
Men efter någon tid återvände minnet av samtalet
med denne, och Medes började åter fråga sig, om
han ej möjligen hade rätt. De bevis, som
Hermione anfört, begrep han väl icke; men han
ansåg det möjligt, att de icke voro tillfyllestgörande;
mänskliga förståndet är ju svagt och låter lätt
förleda sig att antaga det önskvärda som verkligt.
Själve Sokrates kunde ju vara offer för en villa.
Medes hade glömt att fråga Hermione, om filosoferna,
vidkommande odödligheten, ägde fullständig
visshet eller endast kommit till ett mått av sannolikhet.
Medes kände inom sig, att han icke kunde nöja sig
därmed, utan måste hava just den fullständiga
vissheten, en visshet så ovedersäglig, som om en gud
uppenbarat sig och givit honom den.
En vacker dag vände han sig till sin herre med
det spörsmål, om själens odödlighet är viss eller
endast sannolik.
– Min vän, svarade Krysanteus, är ej
sannolikheten nog för dig, så förvandla henne till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
