Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karmides och Rakel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Karmides, du talar i gåtor. Jag fattar icke
ett ord av vad du säger.
– Jag förutser möjligheten, att diademet skall
pryda dina lockar.
– Mina lockar? Elake vän! Mina lockar äro
offrade på statens och en gagnlös teologis
altaren. Mitt huvud är kalt som Julius Cesars.
– Gör då som han! Diademet är eftersträvansvärt,
om ej för annat, så emedan det döljer en skallig
hjässa.
– Jag börjar förstå dig och måste varna dig.
Ditt tungomål närmar sig högförrädarens. Julianus,
min vän, är yngre än jag. Låt oss icke spela
okloka och narraktiga inför varandra!
– Perserna äro goda skyttar och kristianerna
vana giftblandare. Det kringlöper spådomar, som
icke lova kejsaren lång levnad.
– Styr din tunga! Gudarne hägne kejsarens liv!
Om du fortfar med detta gudlösa tal, måste jag
bryta upp och försaka den enkla måltid, varpå
jag gjorde räkning för att i afton njuta ditt
sällskap. Skymningen är inne, och jag återvänder
först i morgon till Korintos. Jag har dessutom
till dig ett särskilt ärende, som jag icke får
förgäta. Du känner min svaghet för Eusebia.
Eusebia har bland andra nycker även den att vilja
omgiva sig med vackra ansikten. Hon har sett din
unge Alexander och uppmanat mig att köpa honom.
Vad är ditt pris?
– Jag säljer honom icke.
– Bah, du säger det endast för att göra mig
ivrigare. Vid bordet torde dock ditt hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
