Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karmides och Rakel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade han likväl rätt, ty det gives ärvda tänkesätt
och plägseder, som äro heliga och som man måste
vörda. Du, Rakel, som är ett barn av Israel och en
from mans dotter, borde veta det.
– Jag vet, sade Rakel. Jag vet, att vi måste skiljas.
Den ton, vari du talar, övertygar mig bäst därom.
– Må vi då försona oss med vårt öde och finna vår
tröst i ett troget uppfyllande av nödvändiga plikter.
Det var om dessa jag ville, att vi skulle talat med
varandra. Du är dotter av ett folk, som är spritt
kring världen och vars enda styrka ligger i dess
trohet mot ärvda stadgar och kärlek till det gemensamma
namnet. Du har föräldrar, vilkas hopp du är och vilkas
sällhet du bör bereda genom lydnad och ömhet. Och om
de krav de ställa på din lydnad äro hårda, så lyd
likväl! Din gud skall belöna dig och skänka dig en
ny och högre lycka för den, som du offrar på den
barnsliga undergivenhetens altar.
– Jag tror detsamma, men jag har ingenting mer att
offra och ingen lycka mer att begära.
– Säg icke så, Rakel!
– Låt oss icke tala mer därom, fortfor Rakel. Jag
har dock ännu något, varom jag kan bedja mina fäders
Gud, och det är om döden. Jag har givit dig allt,
Karmides, utom detta usla liv. Det är allt vad jag
äger kvar. Tag även det, om det kan vara dig till
någon glädje. För mig är det nu endast en börda.
Då jag gick hit, så ägde jag ännu en förhoppning.
Jag var svag nog att i vissa ögonblick inbilla mig,
att det kalla sätt, varpå du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
