Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karmides och Rakel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig döden. Äro mina ord då hårda och orättvisa?
– Rakel, du är upprörd och betänker icke vad du
säger. Samla dina tankar och låt oss tala med
lugn! Vi mötas nu för sista gången. Låt oss då
nyttja tillfället för att skiljas som sig bör:
lugnade, tröstade, stärkta i en ömsesidig, varm
och varaktig vänskap. Sätt dig här vid min sida!
Låt oss tala om de lyckliga stunder vi skänkt
varandra och om den hårda nödvändighet, som
bjuder oss skiljas. Förmår du icke detta, och
synes dig denna nödvändighet ännu som en grym
makt, så lägg ditt huvud till min barm som till
en broders, klaga för sista gången över ett öde,
som är oundvikligt, och lyssna till din förstvalde
vän, som vill intala dig mod och styrka. Varför
drager du din hand tillbaka, min Rakel? Vill du
därmed uttala en anklagelse mot Karmides, så är
det du, som gör dig skyldig till hårdhet och
orättvisa. Är jag brottslig, så är det endast
min kärlek, som gjort mig därtill. Säg mig, Rakel,
är det jag, som uppbyggt den oöverstigliga
skiljemuren mellan dig och mig? Ack, jag anade
icke hans tillvaro. Jag skulle annars aldrig
yppat min låga, aldrig sökt vinna din genkärlek.
Skall du anklaga någon, så måste det vara din
fader; han föraktade och försköt mig som en
främling för hans folk. Då jag begärde din hand,
tillbakavisade han mig på skymfligt och upprörande
sätt. Jag är svag nog att harmas ännu, när jag
ihågkommer detta ögonblick. Han kunde i mindre hårda
och hånande ordalag uttalat domen över vår kärlek.
Men i grunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
