Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karmides och Rakel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intet att tala om mina sorger eller överhopa dig
med förebråelser. Och eftersom vi nu mötas för
sista gången, så återlämnar jag den ring du gav
mig, Karmides. Se där!
Rakel lade ringen i hans hand och tystnade, ty
tårarne, som hon icke längre kunde bekämpa,
hotade att kväva hennes röst.
– Rakel, sade Karmides, dina fäders gud må skåda
i mitt hjärta och döma det! Har jag handlat orätt
emot dig, så må han straffa mig, såsom den
hämnande rättvisan fordrar! Och om jag synes hård
emot dig, så må han utrannsaka, om icke mina
handlingar ledas av mina önskningar för din lycka.
Vad skulle jag göra, sedan din fader visat mig
tillbaka och utplånat varje hopp om ditt ägande?
Huru borde jag handla, sedan jag börjat inse, att
heliga plikter mot ditt folk, din tro och dina
föräldrar ålägga dig att ur din själ avlägsna
varje tanke på Karmides? Rakel, du skall glömma
mig och åter vara lycklig. En tid skall komma, då
din faders och ditt eget val bestämmer åt dig en
make, som är värdig att äga ditt hjärta. Vi skola
då måhända återse varandra och påminna oss det
förflutna endast som en dröm, blandad av bitterhet
och ljuvhet ...
– Det är nog, nog, inföll Rakel. Tala icke så!
Du är en usel tröstare, och dina ord, i stället
för att lugna mig, bringa min själ i uppror. Jag
kunde säga dig något, som skulle isa ditt blod,
men när jag icke längre äger ditt hjärta, försmår
jag ditt medlidande och vill icke tala till ditt
samvete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
