Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karmides och Rakel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karmides bleknade vid dessa ord, vilkas betydelse
han anade. Men han vågade icke framställa någon
fråga, vars besvarande kunde sannat hans aning.
Han teg och lät Rakel fortfara:
– Låt oss därför skiljas. Vi hava intet mer att
säga varandra. Farväl, Karmides! Vårt sista möte
är slutat.
– Giv mig din hand och låt mig föra dig härifrån,
sade Karmides, då Rakel förblev där hon satt.
– Nej, Karmides, lämna mig! Jag vill vara ensam
med mina tankar, innan jag återvänder till mitt hem.
Hon vände sig bort och lade slöjan över sitt ansikte.
– Det börjar regna, sade Karmides. Natten är mulen
och kylig. Jag får icke lämna dig här. Låt mig
ledsaga dig åtminstone till Piræiska gatan.
Rakel svarade honom icke.
– Skola vi skiljas på detta sätt? sade Karmides
i bedjande ton. Vår skilsmässa är nödvändig, men
varför göra henne till ett dystert och
nedtryckande minne? Säg dock till avsked ett ord
av försoning!
– Må Gud miskunda sig över oss båda!
– Tack, min Rakel. Jag uppfattar dessa ord som
ett tecken av ditt hjärtas återvändande frid och
styrka ... Men att lämna dig här, ensam under en
dyster natt! Vill du icke följa mig? Har du ej i
grannskapet en tjänarinna, som väntar för att
ledsaga dig hem?
– Gå du, Karmides, till din vila och sov lugnt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
