Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Klemens och Eusebia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klemens föreställde henne, att ingen samhällsställning kan höja
människan över det gudomliga ordet, och att ordets helighet
ingalunda minskas genom ungdomen hos den, som förkunnar det.
Han frågade henne, om det vore sant, att hon, under sådana
utbrott av vrede, som han nu bevittnat, gjorde sig skyldig till
grymhet emot sina slavinnor.
Och då Eusebia icke svarade på denna fråga med annat än ett
trotsigt leende, kastade den unge föreläsaren alla betänkligheter
över bord och började en väldig straffpredikan, som ingalunda
saknade vältalighet, emedan orden ingåvos honom av ett brinnande
nit att både näpsa och förbättra Eusebia.
Eusebia syntes i början göra våld på sig för att icke avbryta honom.
Det trotsiga leendet satt länge kvar på hennes läppar. Men småningom
var det försvunnet och hade lämnat rum för allvar och uppmärksamhet.
Hennes ögon voro oavvänt riktade på den unge föreläsaren, vars djärvhet
och hänförelse gjorde honom vackrare i hennes ögon. Det var något nytt
och retande att emottaga förmaningar av en oerfaren gosse.
Det är möjligt, ehuru ovisst, att hennes deltagande för straffpredikanten
slutligen gav vika för själva straffpredikningens styrka. Klemens hade,
utan att veta det, tillägnat sig mycket av Petros’ kraftiga vältalighet; men
när hans billiga förtrytelse äntligen urladdat sig, övergick bestraffningen
i milda föreställningar, så varma, känsliga och bevekande, att de icke
kunde annat än göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
