Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Klemens och Eusebia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teologiska spörsmål och den rena läran, utan en obetydlig
toalettsak.
Han uttryckte i milda, men öppna ordalag sin förvåning
häröver och föreställde Eusebia, att om det vore en naturlig
och förlåtlig svaghet att i det första ögonblicket giva vreden
rum, så vore det likväl ovärdigt en kristen att framhärda i
ett beslut, som föreskrivits av kärlekens och
fördragsamhetens huvudfiende.
Men Eusebia syntes icke hågad lyssna till dessa föreställningar.
Hon riktade nu sin harm även mot Klemens. Hon påminde
honom om sin höga rang i samhället och hans egen anspråkslösa
ställning; hon ville icke emottaga förmaningar av en oerfaren gosse;
hon skulle klaga för biskop Petros över hans opassande uppförande,
såvida icke Klemens genast ville erkänna sitt fel och bedja henne om
förlåtelse.
Under detta utbrott av sin vrede visste dock Eusebia hålla sig inom
en gräns, där harmen ännu låter para sig med behag och förföriskt
väsen. Hon liknade i Klemens’ ögon icke en furie, utan en stolt och
bjudande kejsarinna.
Klemens, vars bleka kinder överdrogos av stark rodnad, bemannade
sig i medvetandet att äga rätten på sin sida. Han svarade, att ifall
biskopen underrättades om detta uppträde tillika med dess orsak,
så skulle det smärta honom mycket, icke för Klemens’ skull, utan för
Eusebias egen, emedan de goda tankar han hyste om hennes fromma
och kristliga vandel därigenom skulle lida avbräck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
