Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Likhuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Ja, ja, Rakel och hennes gosse. Där funnos redan före henne två andra
lik, som lågo utsträckta på de svarta bänkarne, och som vid ljusskenet
sågo hemska ut, skall du tro. Men vad var det att se emot henne? Det var
just icke förskräckligt, men det var rörande, ty hon hade bundit barnet fast
vid sitt bröst och hade slagit sina armar så hårt omkring det. Lovade vare
gudarne, att havet icke fick behålla sitt byte! Det är dock en tröst att veta,
att hennes skugga ej har att irra till eviga tider vid Stygens älv, utan kommer
till sin bestämmelse och får lugn i underjorden.
Denna tröstegrund, härfluten ur en allmän föreställning, att de drunknades
själar icke skulle komma till ro i Hades, innan deras lik blivit funna och
överantvardade åt jorden, bidrog föga att lindra Myros smärta. Hon höljde
ansiktet i sin kiton och grät bittert. När det första utbrottet av hennes sorg
var överståndet, hastade hon till det omtalade likhuset. Många nyfikna voro
församlade där, betraktande den drunknade kvinnan och barnet, som tycktes
slumra vid hennes bröst. Man undrade vem hon var; ingen kände henne.
Men alla stodo rörda omkring den sorgliga gruppen.
Myro trängde genom hopen och hade knappt varseblivit sin väninnas bleka
ansikte, som ännu i döden bibehöll sin prägel av djup, oläklig smärta, förrän
hon ånyo måste giva fritt lopp åt sina tårar och sin klagan.
-– Myro, du känner henne. Vem var hon? Har hon frivilligt sökt döden? Eller
har hon omkommit med sitt barn genom våda?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
