Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Likhuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rabbinen vände sig till honom och upptog ur gördeln sin penningpung.
Detta skedde med en köld, som förvånade de närvarande och ingav
Myro en harm, som ögonblickligen skulle urladdat sig, om hon ej i
samma ögonblick varseblivit Karmides.
–- Ah, är du här, min Karmides? utbrast hon. Är det för att fröjda dig
åt ditt verk? Vilka gudar styrde din kosa hit? Var det eumeniderna eller
andra? Karmides, se här är Rakel, din trolovade, och här är din son, din
egen son, Karmides!
Vid namnet Karmides vände sig rabbi Jonas om. Hans ögon, nyss lugna,
nu gnistrande av en tillbakahållen eld, mötte Karmides’ skygga blick,
då denne smög bort, ledsagad av Myros högljudda hån och de övriges
tysta förbannelser.
Ordningen kom därefter till rabbi Jonas. Men Myros bitterhet upplöste
sig snart i tårar; hon kastade sig ned vid Rakels läger och grät.
Sedan rabbinen, vars lugn tycktes orubbligt, överenskommit med
likhusets föreståndare om begravningskostnaden och gäldat den, stack
han pungen i gördeln och beredde sig att gå. Men vid åsynen av Myros
tårar lade han sin hand på hennes skuldra och bad henne följa sig. Han
ledsagade denna bön med en blick, som gjorde den oemotståndlig. Myro,
som inbillat sig, att han hade ett hjärta av sten, att han var en förhärdad
ockrare och ingenting annat, förvånades över uttrycket i hans ögon.
-– Du sörjer henne, viskade rabbinen. Du måste således i livstiden hava
känt henne. Jag vill, att du skall tala med mig om hennes sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
