Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Likhuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagar. Men låt oss gå ut, där vi äro ostörda. Jag var Rakels trolovade.
Behöver jag säga dig mer?
Myro följde honom. Hon hade i rabbi Jonas igenkänt den lille
svartmuskige karl, som ofta låtit sig se utanför det hus, där hon bodde.
Hon gissade nu, att det var medlidande eller någon annan bevekelsegrund,
som så ofta hade fört rabbinen dit. Hon påminde sig även, att Rakel talat
om en lärd och aktningsvärd man, som Baruk ämnat till sin dotters make,
och Myros hjärta vart nu välvilligare stämt emot den rike mäklarens frände,
så att hon ångrade, att hon öst så mycken bitterhet över hans huvud.
De satte sig ned på fotstället till en av hamntorgets bildstoder, och Myro
förtalde för rabbinen Rakels senaste öden.
Rabbinen lyssnade stillatigande; men hans tystnad var icke köldens, det
förnam Myro av en sympatisk ingivelse.
När Myro slutat sin berättelse, bad henne rabbi Jonas med något svävande
röst att visa Rakel och hennes barn den sista hederstjänsten –- att följande
morgon, vid en tid, som rabbinen tillkännagav, följa dem från likhuset till
begravningsplatsen för okända drunknade, där det var bestämt, att de
skulle vila. Själv kunde han det icke utan att bryta mot sitt folks heliga lag.
Myro undrade över en sådan lag, men lovade gråtande att uppfylla hans önskan.
Därefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med nästan våldsam styrka och avlägsnade sig.
Myro återvände till sin ensamma boning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
