Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Likhuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hus, inträngde där, kastade sig till nasarenens fötter, vätte dem med sina
tårar och torkade dem med sina lockar. – Denna kvinna, sade Teodoros,
kände säkerligen, åtminstone i vissa stunder, sorg över sig själv. Måhända
hade hon ett lättsinnigt lynne, som tillät henne att förjaga självförebråelsen,
men hon måste dock ofta funnit sina usla fröjder förbytta i kval, känt det
förfärligaste av allt, som människan kan utstå, nämligen förtvivlan under nöjets larv.
Myro tänkte på sig själv vid dessa ord.
Teodoros skildrade, huru fariséen, full av avsky, ville stöta synderskan bort,
men huru Jesus, Guds son, upphöjde hennes ånger över den stoltes rättfärdighet
och gav henne förlåtelse och tillförsäkrade henne frälsning genom kärleken och tron.
Myro smälte i tårar. Detta enda drag ur galiléens levnad var mäktigt att vinna
hennes själ åt honom. Hon igenkände sig själv i synderskan och skulle, som
hon, velat kasta sig till den gudomlige mästarens fötter, om han i synlig måtto
stått för hennes ögon.
Detta var ej det enda tillfälle, då Myro i samma krets av vänliga och glada
människor fick höra evangelium förkunnat av Teodoros.
Någon tid därefter hade den förra hetären, Afrodite Pandemos’ prästinna,
blivit en trosvarm medlem av Kristus’ församling och en ärbar tjänarinna i
det hus, där hon gjorde sin första outplånliga bekantskap med det glada
budskapet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
