Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Dagen därefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begravning. Han emottog nyheten utan sinnesrörelse; men när
budbäraren bortgått, föll en tår på hans kind, som kanhända
dock mindre var utpressad av atenarnes otacksamhet än av det
brev, han höll i sin hand, från Ammianus Marcellinus, vari denne
bekräftade Julianus’ död och redogjorde för hans sista stunder.
Den unge hjältens död var värdig hans levnad. Under en blodig
drabbning, i vilken persernas ofantliga ryttareskaror och elefantlinjer
länge motstodo det romerska fotfolkets angrepp, hade Julianus, som
kämpade i det häftigaste stridsvimlet, sårats av ett kastspjut, som
inträngde i revbenen och stannade i det inre av levern. Sedan han
förgäves sökt rycka det dödande vapnet ur såret, hade han vanmäktig
fallit från hästen och av sin livvakt burits ur striden.
I sitt brev till Krysanteus skildrade nu Ammianus Marcellinus som
ögonvittne Julianus’ sista timmar med samma rörande och högtidligt
stämmande färger som han målat dem i sin historia.
När Julianus var buren till sitt tält och vaknat ur den vanmakt, vari
blodförlusten sänkt honom, befallde han fram sin häst och sina vapen.
Det var läkarens sorgliga plikt att underrätta honom, att hans sår var
dödligt och att många timmar icke återstode honom att leva. Han
emottog detta budskap med lugn. Det, som nu följde, påminde om
Sokrates’ sista stunder. »Vänner och vapenbröder», sade han till
filosoferna och fältherrarne, som omgåvo hans bädd, »naturen
återkräver av mig sitt lån, och jag återgiver det med en villig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
