Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Dagen därefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gäldenärs hela glädje. Filosofien har lärt mig, att själen ej är
sant lycklig, förrän denna ädlaste del av vår varelse är frigjord
från de band, som inskränka hennes krafter. Gudstron har lärt
mig, att en tidig död ofta varit fromhetens lön; jag emottager
som en ynnest av gudarne den skickelse, som tryggar mig mot
faran att vanhedra en levnad, som hitintills sökt vara dygden
och mandomen trogen. Jag hembär nu min tacksägelse till det
högsta väsendet, som icke tillstatt, att jag skulle omkomma
genom en tyranns grymhet eller en sammansvärjnings dolkar
eller en tynande hälsas vedervärdigheter; men unnat mig att
mitt under vandringen på en hedrande bana på ett lysande och
ärofullt sätt förflyttas från jorden.»
Sedan Julianus med lugn röst talat så, fördelade han kvarlevorna
av sin förmögenhet bland sina vänner. Bland dessa saknade han
en vid sin bädd: fältherren Anatolios. Då han frågade, varför denne
icke infunnit sig för att emottaga hans farväl, upplystes han, att
Anatolios stupat i drabbningen. Vid detta meddelande framträngde
tårar den döendes ögon; men han sansade sig snart och förebrådde
milt de närvarande, att de överlämnade sig åt en ohejdad sorg över
bortgången av en furste, som snart skulle förenas med himmelen.
Därefter vände sig Julianus till de närvarande filosoferna Priskus och
Maximos, med vilka han underhöll ett samtal om själens odödlighet
till inemot midnatten, då han uppgav sin ande.
Sådan var ett ögonvittnes skildring av Julianus’ död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
