Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
583
hästarne; mig var till mods, som vore jag sjelf ett irrande bloss,
bestämdt att genom menniskolifvet« nattmörker skymta
gycklande fram öfver jorden, och slockna vid ottväkten och
hane-gället med alla andra spökelser. Så bildade sig i mitt inre
följande stropher:
Tung bäddar aig natten, i dimmans rus,
Öfver flacka hedarnas ring,
Der kojornas ögon, vid kyligt sus,
Som lyktmäns blinka omkring.
Och Långsamt framåt skrider främlingens spann,
Han längtar ett sällskap att få;
Då klappar på vagnsdörrn en gammal man,
Och helsar på främlingen så:
«Hvi sitter du här så aliena!1 Kom ner!
I samtal blir vägen mer glad;
Vi vandra tillsamman, en mil eller fler.» —
«Godt! följ mig till närmaste stad.» —
■Du söker väl hem, du söker väl hus,
Då så utan hvila du far?
Hvad? lockas kanske da af väntande ljus
I brudkammarn, smyckad och klar?» —
■Jag har intet hem, jag har intet hus,
Jag har ingen väntande brud!
Jag sjelf är i natten ett irrande ljus,
Som slocknar vid hanarnes ljud.» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
