Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sparsamhet och kris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sparsamheten, som hämmar arbetet, produktionen, är
därför i och för sig fördärvlig för den naturliga rikedomen. Om
man icke desto mindre antoge, att under det
sparsamhetsfebern grasserade, den naturliga rikedomens ackumulation skulle
hålla jämna steg med penningarnas hopning i depoterna, så
tillkomme ändock en ny omständighet, som gjorde
sparsamhetens frukter om intet. Rikedomen in natura är ej så
beskaffad som en femkrona, vilken har ett på samhälleligt
avtal beroende värde och således gäller lika mycket ny eller
gammal. Rikedom av det förra slaget frätes i varje
ögonblick av tidens tand. Ville man genom sparsamhet
ackumulera den, i stället för att skapa den ny genom arbete, så
vore man tvungen vidtaga så storartade anstalter för
konservering, att kostnaden därför med säkerhet slukade allt
man sparat in. Sparsamhetsivraren stöter sålunda med sina
teorier på den ena omöjlighetens mur efter den andra. Man
kan gärna vara efterlåten mot honom i diskussionen och säga:
”där var du visserligen fast, men låt oss blunda för det och
ponera, att det står dig fritt marschera vidare”. Han
kommer ändå icke mer än två steg, förrän han åter stöter på
muren.
Nu är det visserligen sant, att ett sådant
sparsamhetsexperiment som det här ovan antagna aldrig förekommit och
aldrig heller skall förekomma i historien. Ett folk, som i
ett plötsligt raptus finge den sanna gnidaredemonen i sig,
skulle ofelbart strypa hela sin industri. Att antaga, det ett
folk verkligen kunde begå ett slikt självmord, vore onödigt,
så framt det ej finnes sparsamhetsivrare, vilka man för en
gång måste ta på ordet för att visa dem, hur absurt de
resonera.
Sparsamhetsivrarna — ordet är för långt, deras rigorösa
åskådning gör det lämpligt att döpa om dem till spartaner
—- spartanerna kunna vara lugna för, att deras teorier aldrig
komma att bliva tillämpade, så att de få tillfälle utöva sina
förstörande verkningar. För det första äro icke alla
människor spartaner, ty det finns några, som äro atenare också.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
