Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sparsamhet och kris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och dessa tycka icke om den svarta soppan, utan älska ett
ljust och glatt och skönt liv.
För det andra omöjliggör en allmän sparsamhet eller
snarare ett allmänt hopsparande sig självt, så snart det börjar
praktiseras, och det så fort, att det ej hinner åstadkomma
en verklig stockning i produktionen. Det finnes någonting,
som benämts ”arbetslönernas järnlag”, och som innebär, att
arbetets lön aldrig kan under någon längre tid vare sig stiga
högt över eller sjunka lågt under den av kapitalet köpta
arbetskraftens värde eller dess produktionskostnad. Om nu
detta är att tala som kättaren Marx, så innebär det likväl i
sak precis detsamma som sagts även av de rättrogna
kyrkofäderna t. ex. J. S. Mill. Summan är, att arbetslönerna i
en given tid i ett givet land motsvara nätt och jämt vad
som där anses vara oundgängligen nödvändigt för livets
uppehälle. Om den stora massan av vårt folk i ett nu
angrepes av sparsamhetsrabies, så att med nuvarande
löneförhållanden var och en droge undan en del av sina inkomster
från konsumtionen, så innebure detta, att den stora massan
godkänt att låta sina behov mätas efter en lägre måttstock.
I och med detsamma skulle lönernas aldrig slumrande
järnlag komma i verksamhet. Hur lågt massan än lyckades
nedbringa gränsstreeket för de oundgängligaste levnadsbehoven,
skulle arbetslönernas streck vara i ett oavbrutet sjunkande,
till dess de båda sammanfölle. Detta skulle påskyndas av
den genom minskad konsumtion orsakade minskning i
produktion. Den minskade produktionen kunde ej sysselsätta
så många armar som förut. En arbetslös överbefolkning
skulle uppstå, vilken genom olidlig konkurrens skulle sänka
lönerna. Arbetslönernas sjunkande skulle fortfara, så länge
det allmänna sparandet fortfor. När det sistnämnda vore
omöjliggjort, skulle de förra bli stationära. Att bringa upp
dem igen till deras förra nivå skulle ha sig mindre lätt än
det var att sänka dem. Den stora massan, som tagit sig för
att spara för att förbättra sin ställning, hade sålunda
endast lyckats förbättra den nedåt, och det på ett sätt, så det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
