Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel och Anna eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i biljetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Axel till Anna,
tre dagar senare.
Jag kom till dig, Anna, vild af namnlös förtviflan - såg dig — blef stilla, och lärde att bedja. Jag såg dig nära
att öfvergifva mig för detta bättre hem, dig så välkändt,
hvarifrån jag var bannlyst... och förmådde ännu bedja!...
Du är mig återgifven... åt jorden och åt mig!... och nu,
himlens änglar, lären mig att bedja... att tacka!
Axel till Anna,
en dag senare.
Man vill ej tillåta mig att vara hos dig... du behöfver lugn, säger man. Ja, min Anna, jag medger, att min natur har ingen likhet med västanvinden... men den skall få det allt mer. Ditt sista bref, min Anna, skall alltid hvila vid mitt hjärta. Som en talisman skall det verka där, emot allt ondt och till allt godt. Emil har jag omfamnat som min välgörare och vän. Tillsammans ha vi i dag gått till L., min motspelare och mitt offer. Han är utom all fara. Till hans mor vände jag mig med det svåra ordet förlåt (som jag gunås nu kommit i riktig vana att begagna) och med handslag ha L. och jag lofvat hvarandra att aldrig mera spela.
Axel till Anna.
Genom den ädelmodige Emils omsorger äro mina skulder redan betalda. O jag ovärdige min lycka! Den tynger, den nedtrycker mig. Om jag kunde i ett år vara trappist, bära tagelskjorta, piska mig litet alla dagar, ligga på spikar, gå tigande med nedslagna ögon, icke få se himmelen, gräfva min egen graf,... då tror jag att jag skulle repa litet bättre mod, till att våga bli lycklig.
Jag sade detta nyss åt Emil i mitt hjärtas fullhet. Han skrattade och frågade om jag, till en början af min möjliga botöfning, ville afstå från att se Anna på en månads tid. Så godt vore det att genast begrafva mig! Anna du är mitt lif, mitt allt. Trappist-lifvets strängheter äro intet, alla fysiska plågor lekverk,... men att ej få se dig... se där marter, se det är död!
Axel till Anna.
Jag ville med mina andetag kunna suga upp tiden, och därmed skynda den stund, då jag åter får se dig, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
