Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel och Anna eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i biljetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ändå njuter jag droppa för droppa denna tid, hvars alla minuter föra till dig mera lifskraft, mera styrka. Frukta ej min närvaro, min söta Anna, jag skall vara stilla, lugn!
orörlig, som din pendyl, endast jag nära dig får räkna dess
timmar. Jag vill se hvad man ger dig; huru man vårdar dig. Tag icke in någon medicin, det tjänar till intet, då man är på bättringsvägen, blott att skämma tänderna och att lära grimaser. Förtär intet annat än det, som är dig angenämt, hvad man ock må säga dig!
Axel till Anna.
Vänta, och vänta, och evig vänta! Goda människor, som så lugnt och odrägligt manen till tålamod, och att vänta, och att vara stilla, er måtte himlen i sin vrede ha skapat af så mycket jord, att I ens ej kunnen göra er föreställning om eld och luft. Er barometer, ständigt vid den monotona höjden af stadig och vacker väderlek, har ej minsta gemenskap med dem, som i känsliga bröst ständigt falla och stiga från lugn till storm, från solskensväder till nederbörd. Gud välsigne er, godt folk! Jag är er hjärtinnerligen gramse.
Axel till Anna.
Det är du, Anna, som gjort, att jag ej mer känner dessa tryckande kval, — dessa samvetsagg. Det är du, som gjort allting godt igen. Frukta dock ej, min Anna, att, fastän följderna af mina fel, — brott voro de, — genom Guds nåd så snart blifvit utplånade, frukta ej att deras minne skall någonsin slockna i min själ. Glömma skall jag aldrig! — hvar stund skall jag påminna mig hur ifrigt jag bör söka låta dig glömma hvad jag en gång var. Min milda Anna, blott du skall glömma!
Anna till Axel.
Jag kan åter hålla pennan! Åter skrifva till Axel... min Axel!... Ännu får du ej komma till mig. Jag är för svag. Att återse dig med full sansning, vid full känsla af vår sällhet... därtill är jag för svag ännu.
Anna till Axel.
Tack, Axel, för blommor, frukter och allt hvad du skickat mig. Mitt rum liknar nu en skön trädgård. — Min tant är väl ej nöjd med denna förvandling, men hon törs ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
