Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel och Anna eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i biljetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Axel till Anna.
Se, Anna, jag föreställer mig att du blifvit harmynt, att du blifvit halt, att dina ögon blifvit små och vinda, som tants, att din näsa blifvit platt, dina tänder svarta, dina händer gröna, ditt hår rödt, dina fötter stora;... Jag
föreställer mig att detta nu är min Anna, sådan hon för min
skull blifvit; — min Anna med sitt ängla-hjärta, sin himmelska godhet... och vid denna Annas fötter längtar brinner jag att ligga, för att säga henne: »Anna, jag är
dig ovärdig, — men jag älskar dig obeskrifligt... förakta
mig ej!... förskjut mig ej, älska mig för min kärleks skulll
Blif åter fattig... men blif min, och, tiggande zigenare,
skall jag ännu, hvar dag af mitt lif, tacka himlen och dig
för en sällhet, hvars öfvermätt jag knappt förmår bära!»
Anna till Axel.
O svärmare! Dina vingar skulle, fruktar jag, ej länge bära dig. Var emellertid lugn, så strängt skall du ej bli pröfvad; vacker är Anna ej mer... men så ser hon ej ut. Bästa Axel, när skall du bli mindre häftig, mindre öfverdrifven, mera sansad?
Axel till Anna.
När du blir min maka. När jag hvar dag, hvar timma
får se dig, höra dig, vara med dig. Dock, hvad jag sist
skref, var ej öfverdrift, ej svärmeri, det var mitt hjärtas
innerligaste, sannaste känsla.
Anna till Axel.
O den obeskrifligt ljufva vårluften! genom öppnade fönster njuter jag den, sittande bland dina blommor. Solen
genomtränger mig med nytt lif och värma, fåglarne kvittra
på terrassens knoppande träd; allt är skönt, mildt och härligt. Om det finnes en känsla på jorden ljuf, saliggörande som utpressar sköna tårar af vällust och frid, så är det den man erfar, då, efter öfverstånden smärta och sjukdom, man stilla återvaknar till lifvet... och till ett lif, dit blott) vårfläktar, blott blommor vinka oss. Huru stilla är allt, huru rent inom oss, huru öppet för glädjen, huru böjdt till allt godt! Jag har i dag, under sköna, oskattbara stunder, hälsat lifvet och tackat dess allgode gifvare. I morgon, Axel, väntar jag dig. I morgon vid middagstiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
