Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvillingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människors exempel, — de skulle... ack, de skulle det dock
ej, — vid sexton år skulle de dö.
På Edvards apollo-anlete började, vid vinterns
annalkande, en feberrodnad brinna, som, hastigt uppblossande,
färgade i klar purpur hans ungdomliga kinder och efter
några timmars förlopp slocknade, lik en matt låga,
lämnande efter sig en blekhet, som liknade dödens. Hans
krafter började tyna, hans sköna smidiga gestalt lutade sig
framåt, såsom ett vekt ungt träd, böjdt af stormen; hans
andedräkt blef tung, hans förr så eldfulla rörelser blefvo
matta och stilla, och hans ögons klarhet var den, som
lofvar hela varelsens snara förklaring. Doktorernas dom
var — lungsot och ett lif af blott få månader än.
O huru blef nu allt förändradt! Gående fram mot
grafven, såg Edvard sig om efter lifvet, som tycktes för
hans ögon fly, liksom fädernestranden för seglarens blickar.
»Jag är så ung», sade han under djupa suckar, »och
jag måste dö! Lämna dig, Elna,... skiljas från dig, från
vår mor! Och detta sköna lif, denna vackra jord, dessa
goda människor, allt, allt — skall jag lämna — och dö! O,
denna mörka graf, där jag ensam skall ligga — huru ryslig!»
Hvad Elna sade, hvad hon gjorde, var nu allenast till
tröst och lindring för hennes bror. Och likväl var hon så
djupt olycklig; men hon tänkte aldrig på sig själf.
Hon sade till Edvard: »solen, min bror, har en
undergörande kraft, kom till fönstret och låt den lysa öfver
dig; se här en mjuk stol, se här syrener som jag skaffat mig
för dig, känn deras sköna ångor, om vintern isynnerhet gifva
de likasom våraningar åt alla våra känslor.» — Eller: »hvila
dig mot mig, min bror, du skall då sitta rätt bekvämt, och
jag så stilla!» och med broderns hufvud lutadt mot sitt
bröst satt hon orörlig hela timmar, bemödade sig att andas
i samma takt med honom och återhöll hjärtats oroliga slag.
Eller ock: »ser du hur skyarne dela sig, hur himlen
klarnar? Den liksom öppnar sig och strålar så mild och blå
öfver oss. Det är den Allgodes svar på min bön, som nyss
så brinnande gick upp för dig. Vår sällhets himmel var
mulnad: »den skall klarna, du skall icke dö.»
Stundom äfven sökte hon att med skämt och lek väcka
hoppet i hans och hennes eget bröst. Hon dansade för
honom, kastade lekande kring honom det lätta flor, som
hennes händer i tusen behagliga former lät sväfva kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
